Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tack ska du ha! Ja, det gläder mig
verkligen, att inte den här fiendskapen varar längre.
— Mig också. Men vad kan det vara för en
förbannad lymmel, som! Det var verkligen det
fräckaste!
De båda herrarna hade kommit upp emot
skolan och fingo se Herman som ju icke hade
något skäl att rymma fältet.
— Vad gör Holt här? frågade Mandelmassan.
— Jag är utkörd!
— Jag kan tänka mig det! Vad har han för
sig på gården då? Ingenting rätt, antar jag. Hör
nu Holt, var det han som — och lektorn pekade
nedåt avträdena.
Herman höll andan ett ögonblick. Han
erinrade sig vad hans bror hade gjort för honom
en gång och han beslöt att rädda honom från en
eljest säker upptäckt.
— Ja, sade han, det var jag.
Lektorn sköt ett vasst ögonkast på honom.
— Det här kommer att kosta Holt en
relegation, sade han. Följ ögonblickligen med till
rektor!
När Herman kom från förhöret, hade nästa
timme redan börjat men han beslöt att inte gå
upp i klassen. Som det nu var ställt, kunde han
lika gärna skolka. Det var ett eget behag att så
där lämna skolan bakom sig, medan alla de andra
sutto därinne och plågades med sina läxor. Dagen
var härlig, frostig med ett lätt soldis, kunde man
inte gå ut och promenera? För den här sista
historien kände han ingen riktig rädsla, åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
