Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tientia. Med henne fick han en hel kull med barn -— nio stycken — moderlösa 1717.
Boupptecknings- och arfskifteshandlingarna efter Engel Lafrensen frän 1718 läta oss stiga
in i ett ej förmöget, men burget borgarhem. Skepparen bodde med sin familj i eget
hus, på egen fri grund» i södra förstaden. Det var S:t Paulsgatan numro 99, kvarteret
Baris. Gärden var värderad till 4,000 daler kopparmynt, och inventariet tyder pä ett
visst välstånd. Det fans i hemmet guld och silfver för 339 daler, ej sä litet 1718,
nödtecknens, den yttersta fattigdomens är, och häribiand en släktklenod, en guldked af 14
dukater, som den omtänksamma salig frun lagt af , — som det heter i handlingen— ät
sina bägge döttrar , men som hon aldrig sjelf fick dela mellan dem till bröllopsgäfva.
Linneskåpet var väl försedt med lärft och dräll och möblemanget af en viss prydlighet.
Bä väggarna funnos till och med sju stycken schilderier och »20 stycken franska
taflor , kanske inköpta af skepparen under seglatser till utrikes orter.
Men när mödernet skulle utbetalas till barnskaran, blef ej mycket kvar af den lilla
förmögenheten. Den älste sonen Niclas Lafrensen, som 1718 blef fältskärsgesäll det
är den blifvande konterfejaren och miniatyristen hade redan behöft 300 dal. k. m:t
till sin uppfostran och den andre, Matthias, som konditionerade i Liibeck, 200. De öfriga
voro minderåriga och skulle dragas fram i verlden. Icke destomindre hade den gode
skepparen beslutit att träda i nytt äktenskap, och troligen i december 1718 äktade han
en annan stockholmsk borgardotter, Magdalena Barck. Med henne fick han åter fem barn.
Hon afled 1732, och han sjelf i början af 1733. Bå nytt låter en utförlig bouppteckning
oss skärskåda förhållandena i hemmet vid S:t Paulsgatan. Den gamle skeppsklareraren
tyckes äfven pä äldre dagar hafva lefvat i jemförelsevis lyckliga omständigheter. Stödd
på spanskrör med sölfknapp vandrade han till sin håndtering vid Jerntorget i
Trieval-ska huset eller till högmessan i S:t Giertrud, och när vännerna stego in i hans sal,
välkomnade han dem med silfverkannan. Men ehuru gården stigit i värde och bohaget i
talrikhet, var sterbhusets ställning allt annat än lysande. Skulderna öfvergingo tillgångarna,
och barnen kunde hvarken i fäderne eller de af sednare giftet i möderne påräkna
något arf. Den andre sonen i ordningen, Matthias, den ende som visade anlag att slå
sig fram i verlden, hade måst bestrida utgifterna både för styfmoderns och faderns
be-grafning. Att den älste sonen därvid icke anlitades, visar hans svaga ekonomiska position.
Han kallas nu konterfejare och i den stora brödraskaran, af hvilken eljes alla hamna på
sjön eller i borgerliga näringar, skulle han ensam ihågkommas i sin egenskap af konstnär,
om också hans små målningar sällan höjde sig öfver handtverket, men än mer därför,
att det lilla grand artistblod, som fans i hans ådror, hos hans son skulle utvecklas till
ett af de finaste och älskvärdaste konstnärsgenier, det svenska måleriet någonsin ägt.
Niclas Lafrensen d. ä. döptes den 13 november 1698. Som redan är omtaladt, var
han 1718 fältskärsgesäll. Studerar man 1717 års Reglemente och Ordning för
Barberare-embetet i Stockholm, kan man af det draga ett par slutsatser om hans eljes okända
ungdomsår. Reglementet stadgar nämligen, att ingen läropojke skall antagas at lära embetet,
som icke är 17 eller 18 år gammal, kan läsa, skrifva, räkna, har gådt i Scholan och så
vida hunnit, at han det Latinska Språket någorlunda är mäktig - och där stadgas
vidare, att lärlingstiden omfattar trenne är. Den unge Lafrensen torde sålunda till
ungefär 1714 gått i Tyska skolan och under den lärde botanisten Joh. Steinmeijers rektorat
i omkring fem är dväljts i det gamla läroverket vid Själagårdsgatan. Att han sedermera
valde fältskärsyrket, innebar intet underligt. Embetet hade sedan gammalt haft sin
stamkår bland till Stockholm inflyttade tyska släkter, och under 1600-talets senare hälft hade
det utvecklats till ett högt ansedt skrå, omgärdadt med privilegier mot alla slags qvack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
