Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Hampton Court, stannade tyvärr vid projektet, men det oaktadt kan man saga, att
Lundberg målat hela den tongifvande societeten i Sverige från 1745 till och med 1772,
och en totalutställning af hans verk skulle vara en utomordentligt intressant illustration
till detta tidskiftes historia. Ett par otryckta ställen i Claes Julius Ekeblads dagbok,
detta fortlöpande fonogram från frihetstidens slut, skildra bättre Lundbergs atelier än någon
förut känd källa. Den 5 aug. 1760 berättar den unge hofmannen, som alltid intresserade
sig för måleri, följande om ett besök hos konstnären: »Var jag hos hofmålare Lund-
berg och såg en stor qvantitet utaf porträtter, hvilka alla voro så lika, att jag vid första
påseendet kände igen dem. Han är allt för artig, ty han sade, att ingenting kröner mer
hans arbete än att hafva främmande hos sig, som igenkänna hans konterfejer. Ibland
andra voro Gref Piper, Isenhjelm, Marquisen (d’Ilavrincour) och ambassadricen de likaste.» —
Ett par år därefter (1764) lämnar dagboken erinran om ett nytt besök i ateliern: »Jag
har nyss varit hos herr Lundberg, hvarest det var mycket folk, ibland andra
mademoi-selle Cronhielm, som lät måla sig. Hennes fästman var där för att hålla henne i godt
humör, och hans närvaro gaf henne en rodnad, som gjorde god effekt på hennes
porträtt. Mademoiselle Lotta Mörner var också där och roade sig briljant, åtminstone att
döma af det muntra humör, som hon lade i dagen. Bland hennes förnöjelser var en
lika löjlig som egen — hon roade sig med att mäta porträttens näsor, och det var
sär-skildt grefve Meierfelts, som var föremål för hennes drift och hvilkens storlek hon
beundrade. Medan vi voro där kom ambassadören (Breteuil).» Carl Bonde skildrar
Lundbergs atelier på enahanda vis i sina anteckningar från år 1765. »Alla förmiddagar voro
Nora och jag hos den store målaren Lundberg, som målade vära porträtter. Det var
mycket roligt hos honom, emedan där ständigt var mycket folk, så att det var omöjligt
få den uppsyn af ledsnad, som eljest är så vanlig, då man skall afmålas » Så gick
hela aristokratien genom Lundbergs verkstad, och han målade hela familjer gamla och
unga. På detta vis har han t. ex. förevigat Claes Julius Ekeblads mor, hustru, systrar och
svågrar (Hedensberg, assessor v. Sydow i Jönköping). De Geerarne (kammarherre v. Celsing,
baron K. G. De Geer, Hedensberg) alla verldens Gyllenborgare o. s. v.
Lundbergs atelier var sålunda en mötesplats för den fina verlden, där hela
societeten från frihetstidens senare hälft trängdes. Mästaren vid staffliet tycktes förtjust öfver att
vara värd i denna eleganta krets. När La Tour skulle måla madame de Pompadour,
knäppte han upp skospännena, tog af halsduk och strumpeband, hängde peruken på en
ljusstake och satte på hufvudet en liten verkstadsmössa af taft. Nervös och tyst med
otåliga och sårande sarkasmer vid det minsta han stördes, begynte han arbetet. För
La Tour var måleriet med kritorna ett lidelsefullt envig med naturen, en passionerad
ansträngning för att lefvande och sannfärdigt i pastellens formspråk öfversätta verkligheten.
Lundberg bevarade säkerligen i sin atelierkostym hela den fulländade kavaljerens elegans
liksom i sättet verldsmannens förbindlighet. Något af den konstnärliga kampens
förtärande oro har han aldrig känt, och hur ser man icke pä hans älskvärda, förtjusande men
grunda verk, att de äro målade af en kåsör, en ceremoniös, kvinnoälskande, artig och elegant
societetsmenniska. Hans färgkrita är en komplimenterande hofman också den. Lätt far
den fram med rynkor och ålder, smickrar då det behöfs, förmildrar oregelbundenheter,
utslätar allt för stark accentuering, gjuter öfver män och kvinnor rococosalongens
behagfulla och gnistrande skimmer. Tjugo årens blodström af sinneslust och munterhet,
som rinner lätt genom blå ådror och färgar mjäll hy röd, tjugu årens svärmeri
och lifsöfverdåd, som låta friska läppar darra och klara ögon brinna, ansikten, i hvilka
lifvet ännu icke ristat den desillusionens skrift, som aldrig utplånas, lnifvuden, hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
