Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grubbel är naivt i all brådmogenhct och hvilkas tankar — när den lyxen bestås
komma och fara som fjäderbollar, se där Lundbergs rätta menniskor. Intellektucla
segrar och nederlag, erfarenheternas eldprof, ålderns hårdt vunna frid eller förbrända
energi, själslif och karaktärslif, allt det har Lundbergs konst föga att berätta om, men så
mycket mer om sinnesfröjd och ungdomssorg. De äldre personer han målat äro ointressanta,
särskildt gäller det män. Så mycket bättre skildrar han Cherubin, Almaviva och
gref-vinnan. Förtrollande målar han den svenska unga ädlingen från tiden, nyss kommen från
Paris med den sista galanta refrängen på läpparne och det sista garneringsmodet pä sin
sammetsrock. Man betrakte t. ex. Jean Jacques de Geer (hos baron de Geer) eller
Axel Fersen d. ä. som ung (Gripsholm) — till och med denne, tidens stora partiman
med så mycken maktsjuk ärelystnad i sitt hjärta, uppfattar Lundberg som en svärmande
primo amoroso , Aldre män gifver han — med få undantag som t. ex. den starkt
realistiskt hållna bilden af den älderdomströtta Casten Rönnow i Medicinalstyrelsen) ett sorts
allmänt uttryck af konventionel värdighet. Man iakttager detta lustigt pä hans eget
sjelf-porträtt från gamla dagar, hvilkets förhållande till originalet man kan kontrollera genom
Lorenz Paschs så mycket mer realistiskt hållna oljeporträtt af mästaren. Den autobiografiska
framställningen gifver Lundbergs idealbild afsig sjelf: den förnämliga gamla verldsmannen
med de fina vanorna, den bleka hyn, de högdraget spärrade näsborrarne, betraktande
menniskorna en smula de haut en bas . Paschs målning företer ett ganska alldagligt
svenskt utseende, ett ansikte, som är klokt och liffullt, och som med sin höga färg skvallrar
om den smak för bordets nöjen, som målaren antagligen hade i arf från sin fader
köks-mästaren. Artisten framträder mest i de tärda yrkeshänderna, nervöst ansträngda af det
ständiga greppet kring kritorna.
Med en sådan anläggning var Lundberg som sin lärarinna Rosalba skapad till
dam-porträttör, till förhärligare af »könet», och hur förtjusande har han icke förstått meddela
intrycket af blommande kvinnlighet. Sjelf var han en lätt förälskad Celadon, och ett förälskadt
solsken lyser öfver hans unga damer En af hans umgängesvänner, kgl. sekr. F. C. Hroman
skrifver därom: När Lundbergs hjärta var eldadt af kärlek för den Chloe, hvars bild
dess hand skulle skildra, var det så mycket lättare för denna mästare att lyckas, som
hans tjusta öga hvart ögonblick upptäckte nya, förborgade skönheter, i hvar blick, i livar
geste. Också kan man ej utan retelse se de skönheter han målat.» Prof på denna
Lundbergs mest intagande konst finnas mångenstädes. Kanhända är det förtjusande
porträttet, som tillhör Konstakademien och falskeligen benämts Anne Charlotte
Schröder-heim, (Looström har nyligen afslöjat dess incognito) den mest poetiska af dessa bilder.
Ensamt i Johan Gabriel Oxenstjernas impromptun är den svenska rococons behag lika
luftigt och preciöst ätergifvet som i detta damhufvud i schäferhatt. Det är en dröm af
en älskare, som läst Rousseau och målar sin tillbedda med mouche och sommarfräknar,
i en strålande förening af landtidyll och stadskoketteri! Men nästan på hvarje större
svenskt herresäte och i många adelshem finner man någon af Lundbergs unga damer.
Ofta har målaren förevigat dem i de maskeradaktiga toaletter, som tiden älskade.
An är den sköna klädd som Diana med harnesk och koger, liksom en dylik yttre
alludering på pilar och jaktbyte behöfdes inför dessa strålande ögon, dessa runda,
kinder, inför denna barms friska och yppiga ungdom! An äter är hon som i
motsats till sin egen verldsliga fägring klädd i vestalens hvita dok och håller gäckande
i handen den lilla heliga lampan. An är hon herdinna, direkt från en pastoral med
Camillas uppskörtade klädning, än Savoyarde med en markatta på skuldran — i en
kontrastverkan mellan flickhufvudet och rococons grimacerande karrikatyr, apan, som också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
