Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosalba gjort (Louvren). Än åter är maskeradupptåget aflyst, och verldsdamen sitter
framför oss i salongstoalett från tiden i siden, sammet och perlor. Men alltid
känner man i ett rum. där en ung dam af Lundberg finnes, rococons intimaste stämning,
doften af potpourri, fraset af bleknadt siden, klangen af tunt porslin och lätta
silfver-klockor.
Liksom hos Rosalba är det en blekblä färg af sommarnattshimmel, som gifver sjelfva
tonarten i Lundbergs färgskala. Men hans teknik är mångsidigare och kraftigare än
hennes. Om han ena gången hyllar den blekaste diskretion och med förbluffande
skicklighet målar hvitt mot hvitt (grefvinnan Sack retrosp. utst. 1898) eller hvitt och blekgrönt
som i den ytterst delikata bilden af Lovisa Ulrika som vestal ä Drottningholm, kan färgen
också stiga till en must och prakt som täflar med ol jans (porträtten af bergsrådet Lefebure
Hofrättssekreterar A. Durling, eller af grefveC. G. PiperåHedensberg). Därvid bör också allltid
ihågkommas, att nästan alla Lundbergska pasteller lidit af tiden, torkat, bleknat och fått de
höga dagrarne försvagade genom afifall af färgstoftet. I all synnerhet intagande genom
varm färgklang äro några fruntimmersporträtt med pelsverk och den mjukt lysande, djupt
rödbruna färg öfver sammetsmantiljerna, som också Nattier älskar, (det briljanta porträttet
af grefvinnan Stenbock f. Horn, grefve A. Horn).
Lundbergs konst, så sällsynt hopstämd med tidskiftets lynne, blef som sagdt i öfver
tjugu år ensamt regerande i Sverige. Barockens statbilder med de stora ccremoniösa
anordningarne blefvo med ens förlegade, och Pasch d. ä:s och Arenii försök att åstadkomma
en nationel porträttstil föreföllo borgerliga och nyktra mot denna ljusa verldsglädje. Af
de gamla mälarne voro Pasch och Arenius utslitna och Scheffel, som stod den nya
riktningen närmast, begynte imitera pastellkonsten. De smärre konterfejare af gammal
art, som funnos kvar, voro idel medelmåttor och fingo nöja sig med att arbeta för den
lägre bourgeoisien. • Det var t. ex. fallet med Johan Henrik Cornelius (1724 — död efter
1758), som dock en gång målat ett stort färgdjupt ceremoniporträtt af Adolf Fredrik
med konungamanteln utbredd som en påfågelsstjärt (Gripsholm), och af hvilken ett par
glåmiga, borgerliga porträtt finnas i den Rehbinderska samlingen. För borgerskapet arbetade
också den produktive Anders Eklund, som ända till sin död 1803, oaktadt han
åtminstone på 1780-talet var hoflakerare, utfört en mängd hårda och obehagliga porträtt med
hår som borst och spetsar, som påminna om tunt jernbleck. Han kunde dock äfven
under hela sin tid glädja sig åt förnämare beställningar. 1774 målade han
kammarherren Gustaf Bonde (Vibyholm), 1788 öfverste Gideon Sinclair (Tidö), 1794 baron Gustaf
Ribbing (Linköpings konsistorium). Så godt som alldeles okända äro flera konstmålare,
hvilkas namn blott möta i mantalslängden och andra handlingar, så t. ex. »hofmålaren»
Johan Philip Claeson, hvilken att döma af 1760 års mantalslängd tyckes hafva lcfvat i
välstånd, konterfejaren Isaac Wacklin, (1720—1758), af hvilken ett sjelfporträtt fans i
Hammerska samlingen och en annan liten duk i den Bomanska, de alldeles
obekanta historiemålarne Joh. Fred. Gries och Reinholt Dreyer m. fl. En enda man
höjde sig ett trappsteg öfver dessa rena nulliteter och är den enda målare, som sedan
Scheffel slutat, representerar oljemåleriet, innan P. Krafift d. ä. och Lorens Pasch d. y.
återkommo från sina studieresor. Det är Fredrik Brander. Eichhorn uppgifver, att han
var elev af Schröder. Det är möjligt, ty det äldsta kända porträttet af honom från 1735
(nu i Rehbinderska samlingen), föreställande Jonas Alströmers svåger direktör A. Clason,
visar intryck af den gamla hofmålaren. Men han påverkades sedermera först af
Scheffel och sedan af Lundberg och bildade i anslutning till dem sin stil med klar ljus färg
och frisk fart i färggifningen, och han gaf sina modeller en ytlig men vinnande prägel af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
