Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lätt hand har Lafrensen målat hennes anförvandter, hofsekreteraren Paul v. Jacobsson
och dennes fru, båda med samma verldsglada och friska stämning öfver ansiktena.
Till samma period hör bilden af bruksegaren Christian Dybeck, hvilkens statliga
fysionomi med den höga tänkarepannan och det voltaireska, fina leendet öfver munnen —
ett äkta utseende från 1700-talets slut —
Lafrensen vid samma tid (1791?) förevigat å en utsökt,
stor miniatyr. Frisk och klar är också den lilla
bilden af Johan Gabriel Oxenstjerna hvilken in
i ålderdomen tycks besitta en oförgänglig,
flödande ungdom. Några alldeles förtjusande
damporträtt visa Lafrensen som den kvinnans
förhär-ligare han alltid varit. Ett förtjusande från
retrospektiva utställningen kändt porträtt af en ung fru,
som öfver tjugufemårsåldern bevarat ett vackert,
litet trött barnansikte, gifver prof på hans
utsöktaste känsla och lättaste penslar med det
luftiga håret och den fulländadt skildrade dräkten.
Ett annat porträtt af en ung dam — denna säkert
ej gift — med ett litet drag af spotskt virago
öfver sin dristiga, uppnästa fysionomi är kanske
än mer artistiskt utfördt (båda i grossh. J.
Setter-valls samling).
Men Lafrensen höll sig icke länge på denna höjd. Ogat mattades mer och mer,
teckningens och färgens energi tynade småningom helt och hållet bort.
Också kommer konstnären från och med tiden kring 1797 ur leken, och
Freden-heims diarier gömma ekot af hans klagan öfver brist på arbete. Nya medtäflare växte
fram, och den gamle mästaren fick upplefva förödmjukelsen att se sig slagen ur brädet
af unga och segerrika konkurrenter. Den första, som lyckades blifva hans medtäflare,
var en elev frän konstakademien, lärjunge till Hilleström, Lars Sparrgren (1763—1828).
■794 ^igrée af konstakademien, verkade denne redan nu i Stockholm som miniatyrmålare
och torde (jemte den gamle medtäflaren Berndes) varit den förste, som tog klientel frän
Lafrensen. Ett par bref från honom till hans kamrat arkitekten Carl Gjörwell lära oss,
att han vid den tiden bodde hos en vän och gynnare kramhandlaren Schvarts, och att
han 1795 redan utförde det porträtt af konungen, som skickades till en af dennes
projekterade fästmör — Lovisa Charlotta af Mecklenburg-Schwerin. 1796 målade
han hertig Carl maka, mamsell Hagman, m. fl. Jag har varit beständigt occuperad
och skulle visst ha lust att dröja hemma ännu ett åhr, men det lärer ej kunna ske.
Orsaken till att han ej kunde stanna var, att han erhållit resestipendium. Han afreste
1796 till Paris och förblef därstädes till 1805, men hemsände flitigt arbeten, hvilka
mycket beundrades. Att denna entusiasm, hvilken till och med lyser igenom i tidningarnes så
torftiga konstanmälningar, var berättigad, det visar ett enda ögonkast på hans sjelfporträtt
i museum och konstakademien. Om den gamle Lafrensen stannat framför dessa miniatyrer,
måste han på en gång beundrat dem och känt sig främmande inför dem. I dessa bilder
finnes en återglans af det förra seklets ljusa lynne och lätta handtag, men dessutom något
nytt, ett sken af inre romantik, ett spel af clair-obscur, en subjektiv sjelfmedvetenhet,
som låta ana en ny tid. Liksom i Isabeys miniatyrporträtt försmälte i de bästa af
Sparr-grens verk det döende seklets elegans och det begynnandes längtan och melankoli till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
