Vi körde vidare, till ett stort fiskläge. En betongpir, bländvit i den skarpa vårsolen, vit sand med uppdragna kraftiga, olikfärgade båtar, fiskekostrar med stadiga master och sotiga avgasningsrör, en båge hus av olika typer, röda envånings trähus, vitrappade tvåvåningshus, magasin av gråsten med vita murbruksfogar. Och så det gröna havet ut mot fri horisont med brytande sjö och vårhimlen, oändlig med snabba vita moln, som trillande ärter i rad. Kraftiga, seniga, brunbrända fiskartyper.
- Det mest anmärkningsvärda här är avträdena! sade hälsovårdsnämndens ordförande.
- Hur sa? frågade jag.
- Ja, man kan helt enkelt inte använda dem.
- Varför?
- Man kan inte, man vågar inte sätta sig där. Det finns, som författarn vet, tre slags avträden i Sverige: w. c., w. s. och s. w.
- Som betyder?
- Water Closet eller vattenklosett. Vanligt skithus. Och stång i vägg.
- Och här ar det?
- Närmast s. w. Det vill säga en enda vippande bräda. Och den är så nersmord, att ingen civiliserad människa kan riskera komma åt den. Men icke desto mindre har jag sett unga flickor i högklackade skor, sminkade, pudrade, i silkesstrumpor och sidenblusar gå dit! För att sen gå på dans. Jag skulle vilja veta, hur dom bär sig åt...
- På båda ställena, kanske?
- På dansbanan, det vet man nog. Och det får nog vi i det kommunala känning av. Inte minst då det gäller dom här bidragen till bostäderna. För det finns två kategorier, och statens sätt att värdera dem förefaller mig högst besynnerligt, att säga det minsta. För dom, som är ordentliga och skaffar sig ett eget hem, innan dom gifter sig och på allt vis gör rätt för sig, anhåller dom om bidrag, nehej! Varför? Nej, dom har, trots allt, inte råd till amortering. Dom däremot, som bara basar iväg, från dasset till dansbanan och avlar av sig som svin, utan vidare, utan att se sig för, vare sig på det ena stället eller det andra, dom! Dom får bidrag! Dom tar kommunen till sitt hjärta och premierar! Vad ska man kalla sånt!? Va skapar det för folk i längden? Åh nej! Det får allt lov att komma lite moral med i leken ändå. Se nu på fiskarna här till exempel. Man kan säga, att vi har fyra olika kategorier. För det första: ålfiskarna. Det är dom välbärgade. Därnäst: sill- och laxfiskarna...
- Var bedrivs sillfisket härifrån?
- Vid Gotland, Öland, Bornholm och Simrishamn.
- Man går inte på Doggersbank och Island som från Västkusten?
- Nej, inte här. Nå, i alla fall. Dom har det fattigt. Så är det torsk- och flundrefiskare. Det är dom gamla och dom, som inte har motorbåt. Dom har det uselt. Och så till sist: dom, som hellre tigger torskhuvun och gnager på än själva far ut. Vilka bör nu hjälpas? Vad gör det allmänna? Hjälper den sista kategorin! Så är det ställt, och var alltsammans hamnar får vi väl en vacker dag se! Vi ska fara till en man, som kan ge läget just nu.
Det var ord och inga visor! Det var första gången under resan, som dylika ord sprutade upp ur folkdjupet. Men det var inte sista. Från denna dag framåt skulle jag få höra dem som ett ständigt växande, allt starkare och starkare, hotfullt ledmotiv i de många rösternas kör från landets olika delar.
- Men säg, sa jag, har inte de statliga bostadsförbättringsbidragen gjort gott?
- Om! Oerhört! Det har varit av alla de sociala bidragen det, som man kan se den påtagligaste nyttan av.
- Och flickan på dasset?
- Hon ska bort! Det är där skon klämmer!
Den gård vi nu kommo till var pampig. Så var ock ägaren, en stor, trygg, kärv bonde och kommunalman. Jag satte honom direkt framför mikrofonen.
- Ge mig nu ställningen här! sade jag. Bakgrunden till
bostadsfrågan.
- Ja, vi befinner oss ju här i ett jordbruksdistrikt, där
potatisodlingen är mer dominerande än någon annan stans i vårt
land. Detta har givetvis haft till följd, att då potatispriset och
potatismjölspriserna gick ner så katastrofalt under den senaste
jordbrukskrisen eller omkring år 1933, så påverkade det i avsevärd
grad jordbrukarnas ekonomiska ställning, och jag får säga, att hade
inte någon hjälp eller någon ändring till det bättre skett, så tror
jag, man kan säga, att det hade varit fara värt, att en katastrof hade
inträffat.
- För hela detta distrikt?
- Ja, det kan man gott säga.
- Nå, men den hjälp, som kom, den kom från staten?
- Ja, d. v. s. i och med att statsmakterna tog hand om
prisbildningen, som föranleddes av riksdagsbeslut år 1933, då statens
potatismjölsnämnd kom till, varigenom staten blev prisreglerande, så
blev priserna åtminstone fasta, och detta har i oerhört hög grad
påverkat det ekonomiska resultatet för jordbrukarna i denna ort.
- D. v. s. så, att potatisodlarna här nu har samma ställning som
betodlarna i Skåne?
- Ja, det kan man säga.
- Och det har påverkat bostadsfrågan här?
- Givetvis. I och med det att jordbrukarna får bättre inkomster, så
påverkar det naturligtvis ögonblickligen bostadsförhållandena. Här har
sålunda under de senare åren varit en synnerligen livlig
byggnadsverksamhet. Och det är inte enbart jordbrukarnas bostäder, som
har blivit föremål för förbättring, utan jordbrukets ekonomibyggnader
håller också på att förbättras.
- Nå, men ni har ju inte bara jordbrukare här, ni har ju också
fiskare. Hur ställer det sig med dem?
- Nej, vi har visst inte bara jordbrukare. Enbart inom denna kommun
är det gott och väl 2.000 personer, som är beroende av fiske. Och
dessa fiskare kan man dela upp dels i dem, som rent yrkesmässigt
bedriva denna näring, nämligen sådana, som icke ha något annat att
lita sig till, och dels sådana, som man kan kalla för
binäringsfiskare. Dessa yrkesfiskare bedriver huvudsakligen laxfiske
på våren, sillfiske på sommaren och möjligen något
torskfiske. Dessa människors inkomster kan man säga ligger så nära
existensminimum, som är tänkbart. Den andra kategorien av fiskare
är ålfiskarna. De har i regel inte detta såsom enbart yrke. Det finns
vissa personer, som visserligen har det, men i stort sett kan man
säga, att denna kategori av fiskare kan betraktas som
binäringsfiskare, och deras ekonomiska förhållanden är ju också
avsevärt bättre än de rena yrkesfiskarnas.
- Nå, tar man nu alla dessa olika kategorier: jordbrukarna,
ålfiskarna och yrkesfiskarna och ser på effekten av den hjälp, som har
kommit från staten för bostäderna, vad anser ni då det viktigaste
resultatet vara?
- Ja, det bästa resultatet av statens åtgärder, när det gällt
förbättrandet av förhållandena på landsbygden, har varit de anslag,
som under senare år har beviljats för att skaffa bättre
bostadsförhållanden. Dessa åtgärder har här såväl som på många andra
håll satt mycket goda spår efter sig, och det är enbart att hoppas,
att statsmakterna måtte helt enkelt fortsätta med denna verksamhet.
- Kan man säga, att hela befolkningen här verkligen har satt värde
på och på ett förnuftigt sätt använt dessa anslag?
- Ja, det anser jag.
Han hade gett den bild, jag för hela Sveriges lyssnande folks räkning hade bett honom ge av bostadsfrågans läge i denna armodsbygd, men det var dock inte med dessa ord ekande i örat, som jag tog farväl av honom och alla de andra präktiga följeslagarna.
Det var med hälsovårdsnämndens ordförandes ord om flickan, som
trampade på...
