Det tycktes stå skrivet i stjärnorna, att jag skulle få fortsätta att vada i snusk och resonera om avträden och exkrementer. Det är ju inte precis angenäma saker vare sig att tala eller skriva om, men det är ännu oangenämare att behöva riskera ha praktiskt obehag av dem, och för att undvika det är man tvungen att någon gång klarlägga deras roll inte minst i samband med bostadsfrågan och väcka den allmänna uppmärksamheten på vad som kan hota oss litet var.
Det hotet fick jag för första gången under färden klarlagt genom nästa läkare. Och nu var jag uppe på den nordskånska slättbygden. Vad jag fick se här skilde sig icke på några väsentliga punkter från vad jag under de närmast föregående dagarna haft tillfälle iaktta och notera, men det var en del nya synpunkter, som kommo fram, samt ett par erfarenheter, vilka slutligen ledde mig till ett svar på den fråga, som alltmer börjat sysselsätta mina tankar, frågan om, vart Lort-Sveriges förvandling till Villa-Sverige egentligen pekade för de uppmarscherande Villa-Svenskarnas egen del.
Jag skall i största korthet berätta.
Jag sitter i ett ovanligt trevligt mottagningsrum en morgon strax före klockan åtta. Fönstret är öppet mot en gård med blommande träd, och en skön svalka sveper genom morgonstillheten.
Provinsialläkaren, en blond, försynt och vänlig man, sitter i sin vita läkarrock mitt emot mig vid bordet och ger mig sina synpunkLer.
- Vi kan ta ohyran till att börja med, säger han, innan vi går in på viktigare saker, och då får jag säga, att den på tjugu år gått betydligt tillbaka här i distriktet. Då hade jag alltid, efter varje inspektion, minst ett tjugutal kryp på mig. Nu kan jag då och då ha ett par stycken.
- Men det finns ändå?
- Finns, gör det. Givetvis. Speciellt i norra och östra delarna av distriktet.
- De fattigaste?
- Ja. Och speciellt då vägglöss.
- Och hos vilka folklager?
- Bönderna. Naturligtvis. Så fort man kommer till industriarbetarna, har man genast högre standard. En industriarbetare accepterar helt enkelt inte att ligga som en statare i halmbråte, bland loppor och löss.
- Ser doktorn någon effektiv bot mot detta ingrodda gamla snusk?
- Ja! Det är nog i sista hand bara en sak, som kan åstadkomma definitiv ändring på den punkten, ja, jag skulle vilja säga: i hela bostadsfrågan och därmed i folkhygienen, och det är, att bostadernas uppvärmning äntligen blir ordnad. Det behöver inte ske genom centralvärme, entigt min mening, det kan ske genom uppvärmning från spisen, genom s. k. slinga. Antingen en särskild liten värmepanna bredvid spisen eller ett rör från själva eldstaden i spisen. För det första blir på detta sätt uppvärmningen mera ekonomisk, för det andra mindre tidsödande, för det tredje gör den, genom värmeelement, alla rum beboeliga, så att trångboddhetssnusket försvinner, och slutligen, och det är dit jag vill komma, möjliggör det en ytterst billig duschanordning, utan att speciell vattenledning behövs, ja, knappt avlopp. Man har en liten vattencistern i källaren om en 30 - 40 liter, det räcker för en dusch, och sen får vattnet avrinna genom ett rör ut på marken. Det enda, man måste iaktta, är naturligtvis, att golvet måste vara asfalterat och väggarna oljade.
- Om man nu tänker sig jordbruksarbetarna till exempel. Jag har sett drängkammare, så att jag inte trott, det var sant. Doktorn menar, att man skulle kunna få dylik hygien för dem?
- Självklart. Jag behöver bara påpeka, hur utvecklingen gestaltat sig för drängkamrarnas del. Jag tog upp den frågan för en del år sen. Då kunde man helt enkelt inte tänka sig, att en dräng icke skulle bo i stallet. Var skulle han annars bo? Nej, i stallet var hans plats, där skulle han bo, ofta utan dörr mellan sig och djuren. Och i stor utsträckning var det likadant för pigornas del. Nå! Jag förde saken på tal med landshövdingen, som ju är en både klok, human och ytterst resonabel man, och han sa fundersamt: Ja, när man tänker på saken, bör di ju ha sitt eget rum! Och det har dom nu.
- Men vilka rum!??
- Mycket riktigt! Men det är bara första steget. Börjar vederbörande nu att tänka på saken, så kommer dom att upptäcka, att drängarna bör duscha, också!
- Vad säger dom själva om det?
- Ja, där kommer kanske hälsovården att få oanad hjälp av tjänarfrågans svåra läge just nu.
- Hur menar doktorn?
- Det läget beror naturligtvis på vantrivsel, det inser alla. Så långt har man kommit. Men sen stannar man och slår sig till ro med den förklaringen i stället för att gå vidare och fråga: men vad beror vantrivseln på, då? Den är gemensam för både drängar och pigor, det vet man. Man kan också få folk att medge, att den beror på eller åtminstone står i samband med två huvudfakta: dåliga tjänarbostäder och dåliga löner. Men man frågar sig inte, varför det just ska vara dessa två fakta, som betyder något. Svaret på den frågan är emellertid, att bakom alltsammans ligger en känsla av social standardskillnad. Jordbruksarbetarna avundas industriarbetaren hans, om jag så får säga, överklassvanor, överklassliv, överklasställning, och den beror just bland annat på, att industriarbetaren bor snyggt, är snyggt klädd och inte minst är ren, d. v. s. badad, duschad, tvättad. Följaktligen kommer denna växande svårighet med tjänarfrågan på landsbygden att framtvinga förhållanden, som jämställa jordbruksarbetarna socialt med industriarbetarna, och då är hygienen det första, ofrånkomliga steget. Men då är det en sak, man måste komma ihåg. Hygienen på skånska landsbygden är överhuvud taget låg. Herr Nordström har väl lagt märke till, hur drängarna ligger?
- Ja. Halmmadrass, underlakan och ett otroligt smutsigt täcke. Man har sagt mig, att när dom kommer in från åkern, lagårn eller gödselstacken, så kastar dom sig med träskorna på, fulla av lera, jord, gödsel, direkt i sängen.
- Inget tvivel om det. Men jag vill bara komplettera dessa uppgifter med ännu ett par. För det första, så är det mycket sällsynt, att drängarna överhuvud har lakan alls i sina sängar. I regel är det bara en naken halmmadrass och täcke. Och för det andra, så används överhuvud inte överlakan på skånska landsbygden. Man vill inte ha överlakan. Inte ens hos de burgna. Man använder filt.
- Och då menar doktorn?
- Att i proportion till genomsnittsförhållandena på skånska landsbygden, så är drängkamrarna ett ungefärligt uttryck för den allmänna hygieniska standarden.
- Och den måste alltså höjas över hela linjen, i alla klasser, menar doktorn?
- Precis.
- På vad sätt?
- Ja, där har vi den stora frågan om hälsovårdsstadgan och hälsovårdsnämnderna, eller med andra ord om de övervakande myndigheterna samt om priset för allmän renlighet.
- Och hälsovårdsnämnderna?
- Herr Nordström har förmodligen hört åtskilligt om dem under färden?
- Det kan jag gott säga.
- Ja. Det är ju ett både svårt och omdebatterat kapitel.
- Och vad säger doktorn själv?
- Joo, jag säger närmast det, att i köpingar och municipalsamhällen nerlägger dom ett gott arbete, delvis också i rena landskommuner. Men samtidigt måste man säga, att på många platser är det inte bra. På de flesta håll fungerar ju, som herr Nordström vet, kommunalnämnden även som hälsovårdsnämnd, och det är av ondo, man ser det bäst därav, att det alltid är bättre, där det finns särskild hälsovårdsnämnd.
Vad så hälsovårdsstadgan beträffar, är den alldeles för allmänt hållen. Det skulle vara bestämmelser angivna i exakta siffror. Vi kan ta till exempel stadgandena om luftkuben i bostäder. Det borde stadgas till exempel, att för ensam person skall luftkuben vara minst 20 - 25 kubikmeter Medicinalstyrelsen har, som herr Nordström förmodligen blivit införsatt i, tänkt sig 15 kubikmeter, men det är för litet. Med 15 kubikmeters utrymme kan en person icke vistas i rummet, då han eldar, så varmt blir det i ett så litet hål, och det är riskabelt inte minst med tanke på eldfaran.
- Nå, vad menar nu doktorn om allt detta?
- Att läget för närvarande är kaotiskt, och att innan hela detta ytterst viktiga problemkomplex blir tillfredsställande löst, kan inte heller bostadsfrågan och överhuvud taget inte frågan om hygienen på landsbygden bli lösta.
Jag ska ge exempel på, hur kaotiskt allting nu är. Jag behöver bara ta frågan om inspektionsverksamheten på landsbygden. Förr i världen, ja, då var det strängt taget en enda inspektion, och det var den, som utfördes av förste provinsialläkaren. Nu däremot har man att räkna med förste provinsialläkaren, distriktets provinsialläkare, länsveterinär, fattigvårdskonsulenten, folkskoleinspektörn, egnahemsinspektörn och så alla de olika jordbrukskonsulenterna. Det vill säga, att varje bonde årligen kan ha en 7 - 8 olika inspektioner över sig, med allt vad det betyder av tidsförlust i arbetet, skriverier, kostnader, att inte tala om alla slags olika, ofta irriterande komplikationer och i sista hand förvirring.
Jag ska be att få belysa läget med en liten anekdot. På en inspektion kom en slaktare till mig och berättade följande. Han hade fått uppmaning från tre olika myndigheter att ordna väggarna i sitt slakteri: hälsovårdsnämnden, provinsialläkaren och länsveterinären. Hälsovårdsnämnden hade beordrat, att väggar och alla släta ytor i slakteriet skulle vara omålade, så att de kunde tvättas. Nej, sa provinsialläkaren, dom ska vara målade och i rött. Fel, sa länsveterinären, dom ska vara vit- eller ljusmålade, så att alla blodfläckar syns och kan tvättas av. Jag frågade honom: nå, vad har ni gjort? Ingenting, svarade han. Varför det? frågade jag. Och han svarade, att han ansåg, att det måste vara fel någonstans, men han visste inte hos vem, och följaktligen kunde han ingenting göra.
Felet är överorganisation. Vi har överhuvud taget kommit in i en period av överorganisation, och det har, även på hygienens och bostadsfrågans område, fått den konsekvensen, att man börjar förkväva allt personligt initiativ. Man vet inte längre, vad man skall göra, vad som är rätt eller orätt, tillåtet eller inte, allmänheten håller på att förvandlas till en skock osjälvständiga barn, som alltmer vänjes att begära inte bara ledning i minsta detalj utan även hjälp, stöd och inte minst understöd för allt. Och det är det värsta i hela läget.
Här började nu den mest diskuterade frågan på hela färden att resa sig över horisonten: understödstagarmentalitetens tillväxt i nuets Sverige. Och den skola vi i fortsättningen få höra åtskilligt om.
Emellertid frågade jag:
- Nå, vad menar doktorn till sist med priset på renligheten?
- Jag har försökt ge herr Nordström en föreställning om
svårigheterna på skånska landsbygden av i dag. Dom samlar sig
allesammans i en enda, som dominerar allt annat. Herr Nordström har
hört om överorganisationen inom inspektionsväsendet. Det är likadant
på alla områden: ekonomiska, kommunala, rent tekniska. Både bönderna
och deras hustrur är så överhopade av arbete, att dom faktiskt ofta
dignar. Till detta kommer så svårigheten att få arbetskraft. Och så
ekonomiska bekymmer. Folket hinner inte ens med, vad dom har för
händer. Då säger man: men renligheten kostar väl ingenting! Jo, svarar
jag, den kostar den tid, som dessa människor inte har.
