Under dylika förberedande samtal susade vi ner genom Skåne. Jag vet inte, om jag skall säga, att detta landskap är det, som förefaller mig uppvisa den största pågående förändringen i landet. Det kan vara en inbillning, beroende på att man i Skåne, tack vare dess öppna horisonter, har vidare och helare överblick än på de flesta andra håll och att förändringarna därför framträda mera för öppen ridå. Det kan också bero på, att ingenstans drar sig bebyggelsen så intensivt fram till vägarna. Faktum är emellertid, att på de åtta år som gått, sen jag under jordbruksresan genomkorsade Skåne i alla riktningar, ha stora förändringar ägt rum i detta underbart vackra landskap. Den gången noterade jag den begynnande samhällsbildningen längs vägarna, skrev om den och mötte stark motsägelse. Nu ha alla upptäckt fenomenet, ty det går inte i längden att blunda för verkligheten. Men vilken bebyggelsefart! Snart är landsvägen från Kristianstad till Malmö, att icke säga från Sölvesborg till Malmö, en enda stadsgata, liksom landsvägen från Malmö över Höganäs upp till Ängelholm. Skåne utvecklar sig hastigt till en stor fyrkantig stad, där socknarna bli kvarter, vägarna ett gatunät, åkrarna trädgårdsland, skogarna parker och sjöarna dammar. Det kommer alltmer att bli likt den tätbebyggda engelska landsbygden.
Och det inte minst märkliga är, att tack vare denna nybebyggelse och de nya småvillornas standardtyp försvinner det traditionella Skåne totalt. Vad slutbilden av denna utveckling skall bli är omöjligt att säga.
Emellertid, en enorm transformation är det. Och hur tedde sig nu allt detta inifrån? Det var frågan.
Ja!
Jag sitter en glödhet morgon i det svala mottagningsrummet hos min förste skånske provinsialläkare, en blond, smärt, högrest, militäriskt rak herre med kommando i hela sitt väsen och som dess bakgrund en lugn, skånsk humanitet.
- Ja, säger han, när jag för en tjugu år sen först började röra i bostadsfrågan, då var det i själva verket en mycket känslig sak. Bönderna här i Skåne är självständiga och mycket måna om sin värdighet, dessutom ytterst konservativa och fastvuxna i det gamla och traditionella. Dom tålde ingen inblandning i sina privatförhållanden. Och det gick inte att på minsta sätt gå bröstgänges tillväga. Då kunde man få till svar: Det finns andra läkare.
- Doktorn menar, att det gällde patienter, med andra ord, att den läkare, som sökte få till stånd bättre hygieniska förhållanden, riskerade att mista hela sin praktik.
- Ja.
- Existerar dylikt fortfarande?
- Delvis. Särskilt på platser, där det finns gott om privatpraktiserande läkare.
- Det har med andra ord gällt och kan ännu i viss utsträckning gälla levebrödet för de tjänsteläkare, som gör sin plikt och känna sitt sociala ansvar.
- Det har varit så. Det kan vara så alltjämt, om icke klokhet iakttages. Men i stort sett möter bostadsinspektionen numera inga svårigheter, i alla händelser icke samma svårigheter som förr. Det har börjat ingå i folks medvetande, att ändringar och förbättringar måste vidtagas, där brister kunna påvisas.
- Vad är det svåraste här i Skåne?
- Det svåraste är många saker. Vi har invecklade förhållanden här: växande städer, växande samhällen, olika, ofta mycket stora industrier, ett jordbruk, som genomgår en vidsträckt teknisk och ekonomisk förvandling, vi har stora gods med hela det gamla beståndet av urmodiga statbostäder, vi har hela egnahems- och småbrukarbebyggelsen. Men skulle jag för egen del säga, vad som är svårast, så tror jag, att jag skulle säga: vattenförsörjningsfrågan för den växande tätbebyggelsen liksom för städerna och avvecklingen av det gamla stathussystemet.
- Först vattenförsörjningsfrågan, då. Det är, som doktorn förstår, av ett kapitalt intresse för hela Sverige att få så att säga en förberedande inblick i, vad som väntar varje samhällsbildning, genom att höra vad det tätbefolkade Skåne har måst gå och nu håller på att gå igenom.
- Problemet är enkelt nog att ange. Brunnarna ger inte nog vatten, då de ska användas av allt fler människor, och vattenbehovet måste tillfredsställas före allt annat. Utan ordnade vattenförhållanden inga samhällen, det säger sig självt. Följden blir den, att stora vattenledningsnät för flera samhällen: städer, köpingar, municipalsamhällen i förening måste komma till stånd.
- Är sådana projekt å bane?
- Ja. Malmö till exempel planerar att ta vatten från Ringsjön och Våmbsjön, och i detta nät vill en rad smärre samhällen komma med. Herr Nordström förstår själv.
Här hade jag nu svårigheterna från föregående olyckliga samhälle uppe igen, men i stor skala. Och här måste och skulle de lösas. Detta gav den rätta bilden av Skåne av i dag. Icke storkens poetiska Skåne. Men vad som mera var: människornas.
- Nå, och de gamla stathusen?
- Ja, det har, som herr Nordström säkerligen vet, länge varit den mörkaste fläcken i den skånska bostadsfrågan, men jag kan säga, och det är skönt att kunna göra det, att väsentliga förbättringar på senaste tiden blivit gjorda och alltjämt hålla på att göras. Fast mycket, mycket återstår ännu, innan tillståndet blir verkligt tillfredsställande.
- Görs det nånting från statarnas eget håll?
- Lantarbetarefackföreningarna har utfört en hel del gott arbete, men tyvärr har dom inte alltid tillgång till kunnigt och omdömesgillt folk, som kan ta, vilket är absolut nödvändigt, rent fackmässigt på problemet. Det gör, att dom stundom, kanske inte så sällan, hugger i sten, men det är i alla fall i stort sett inte annat än gott att säga om deras verksamhet.
- Vad anser doktorn vara det värsta i hela denna fråga då?
- Ja. Jag tror, jag måste säga fukten. Skåne ligger ju mycket öppet för vind och nederbörd, jorden är tung och lerig, inte sandig som på så många andra håll och lätt genomsläpplig för vatten...
- Och grunden?
- Ja, den är ofta mycket otillfredsställande.
- Enligt statistiken skulle cirka 13 procent av alla undersökta lägenheter i landet ha golvet direkt på marken. Det skulle alltså vara riksmedeltalet. Men för Skåne, Halland och Blekinge skulle siffran vara nära 20 procent eller vart femte hus.
- Jag har inte sett de siffrorna...
- Nej, dom är ännu inte publicerade, såvitt jag vet, jag har dem från Medicinalstyrelsen.
- Jag känner ju inte till, hur det är på andra håll. Men att det är bedrövligt på många håll här i Skåne, det är ofrånkomligt. Herr Nordström förstår. Skåne är ett gammalt feodal- och jordbruksland, och jordbruksarbetet har drivits ända till våra dagar enligt gamla metoder, alltså med en kår jordbruksarbetare, bundna, låt oss säga kasernerade vid godsen i väldiga stenlängor. Det har varit dels tegelhus men även en icke ringa procent gråstenshus. Skåne är ju åtminstone relativt fattigt på skog, träet är dyrbart och icke så motståndskraftigt mot fukt och röta som sten. Ur leran har man fått billigt tegel, och även gråstenen är ju billig och dessutom varaktigare än något annat byggnadsmaterial. Det var med andra ord mest ekonomiskt att bygga dessa kaserner av sten, bortsett nu från eldfara genom åskan, som ju alltid härjat svårt i detta som alla andra slättland. Hygien var ett okänt begrepp, då dessa kaserner byggdes. Vad man tänkte på var huvudsakligen två krav: att inrymma så många som möjligt på minsta möjliga utrymme och att hålla dem varma så billigt som möjligt. Bränsle är ju också dyrt. Följden blev bastanta murar, i regel små rum, låga i tak och för vår tid obegripligt små fönster. Och på det sättet uppnådde man ett resultat, som faktiskt blev precis motsatsen till det eftersträvade. Man fick mörka, kalla, fuktiga bostäder, bostäder där smutsen inte syntes i det eviga skumrasket, där solen aldrig trängde in, där fukten rann i strömmar av väggarna, där mögel hopade sig efter golvet och där trägolv skulle ruttnat, och kanske därför inte minst nöjde man sig sig med golv av hopstampad jord, stensatt med vanlig kullersten.
- Finns det kvar?
- På sina håll, skulle jag tro, att man kan finna det. Tegelstensgolv finner man i stor utsträckning. Mot detta tillstånd är det man nu kämpar.
- Och resultatet?
- Att man dels bygger om de gamla stathusen...
- Hur?
- Jo, från att de rymt 8 - 10 lägenheter, kunna de nu rymma 4 - 6, var och en med egen förstuga, så att de forna stridigheterna i förstugor och på förstubron kommer bort och trivseln blir större. Vidare bygger man nya stathus om ett par lägenheter, och det allra modernaste och naturligtvis riktigaste är, att man bygger enfamiljshus. Men, herr Nordström förstår, det kostar pengar...
- Och godsens ekonomi är inte den bästa!?
- Allt annat än den bästa. Fast, det finns ju förmögenheter ännu.
- Och förhållandena i dessa nya och förbättrade hus? Ventilationen till exempel?
- Tyvärr alltjämt bristfällig, fast bättre än det varit.
- Ohyran?
- Den är faktiskt, tack vare värmledningarna, värre i staden än på landsbygden. Men just i de gamla stenhusen på landet var det ofta ohyggligt, och upprensat är det ännu inte. Men det finns en sak, som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på, och det är flugorna. Det är ett av de svåraste hygieniska problem vi har att brottas med i ett så utpräglat jordbruksland som Skåne, och det har förefallit fullkomligt omöjligt att lösa. Nu har man emellertid börjat göra så, att man i gödselstackarna lägger kogödseln ovanpå hästgödseln, för det är en gammal erfarenhet, att flugorna inte går i kogödsel. Vidare har man satt i gång med att införa spetsiga ångrör i gödselstackarna och blåsa igenom hela härligheten med het ånga, och följden är, att fluglarverna flyga omkring i ett vidsträckt bälte - döda!
- Skulle doktorn vilja sammanfatta sin syn på hela detta bostadsproblem?
- Då skulle jag, just med tanke på en ostridig efterblivenhet i Skåne, vilja säga, att skötseln av hemmen är minst lika viktig som anskaffandet av nya bostäder. Jag menar då framför allt, att husmodern måste ägna sig, måste beredas tillfälle att ägna sig uteslutande åt hemmets skötsel och vård. Får man ett nytt, hygieniskt fullt tillfredsställande bostadsbestånd och riktig hemskötsel, så kommer nämligen mycket, som nu är ytterst kostsamma välfärdsanordningar, att försvinna, jag menar allt, som både samhälle och enskilda måste kosta på sig att bota i form av tuberkulos, reumatism, njursjukdomar etcetera.
- Doktorn menar, att husmödrarna icke längre skulle tillåtas delta i jordbruksarbetet, alltså i lagård, på betfält och så vidare?
- Just det. Som det nu är ordnat, är det omöjligt att begära ordentligt skötta hem, åtminstone här i Skåne. Hustrurna tillbringar halva sitt liv om inte mer utom hemmet, i kostall, i betfält etcetera, för att bidra till familjens uppehälle och kommer ofta upp till samma penninginkomst som mannen. Men sedan, om herr Nordström betänker, vad det innebär, sedan, när detta förtjänstarbete är slut, då kan hon inte som mannen lägga sig på sängen eller sätta sig och röka en pipa på bron, utan då skall hon sköta hemmet: koka mat, bädda, städa, bära vatten, sköta barnen...
- Slaveri!
- Rena, oförfalskade slaveriet. Och man förstår, hur hemmen under dylika förhållanden måste bli.
- Då menar doktorn, att det rent nationalekonomiskt vore en affär att ta bort kvinnorna ur eget förvärvsarbete, därigenom att de högre kostnaderna i form av mer arbetskraft och högre löner för karlarna, som denna förändring måste medföra, skulle mer än kompenseras genom de minskade utgifterna för samhälle och enskilda för nuvarande sociala välfärdsanordningar, sjukhus, sanatorier etcetera.
- Ja. Det är min åsikt, och jag tror det är en åsikt, som har fog för sig.
Varpå han reste sig och sträckte ut handen:
- Ja, jag hör bostadsinspektrisen ute i tamburen. Då tar hon herr
Nordström ut på en runda, och så råkas vi som överenskommet klockan
ett.
