Bostadsinspektrisen var en stor, lång, kraftig dam med klara, gråblå ögon, redig, vänlig, bussig. Jag tycker om dessa yrkeskvinnor, som ta sitt jobb på allvar och kunna sina saker. Det kunde hon. Hon sade icke så mycket, men det hon sade gav exakt besked.
Radiobilen var trasig. Hedin övervakade den i Malmö på Volvos service. Jag hade måst förhyra en taxameterbil, och i den bar det nu i väg ut till det okända Människo-Skåne.
Jag satt och tänkte på, vad doktorn berättat om riskerna för läkare att söka göra det bättre för dessa människor, då inspektrisen gav chauffören order att köra upp för en knagglig, stenig, gropig väg.
- Det är inte bara permanentade bilchausséer ändå, här i Skåne! sa jag.
- Ah, nej! svarade hon. Det kan minsann va dåligt nog.
- Och vart ska vi nu?
- Till X-slott.
- Grevinnan Y.
- Ja! Men inte till grevinnan utan till hennes pensionärer.
- Det börjar bra! tänkte jag, ty grevinnan Y. var en både väl känd och välkänd dam, med i allt som hette kultur, representation, hembygdsvård, Röda Kors, ambulans, konst, litteratur, musik, sällskapsliv, insamling till nödlidande, till fattiga barn i Norrbotten. Kort sagt vad man menar, då man säger: societet.
Bilen körde in bland några buskar vid sidan av vägen, som under regnperioden inte gärna kunde vara mer än ett bottenlöst dike. Några grå stenlängor och ett par byggnader, också av sten, som föreföllo att hålla på sjunka långsamt ner i förgängelsen som kistan i ett krematorium, ehuru ej höljda av blommor, utan av smuts, omgåvo mig, då jag steg ur bilen.
Det första jag gjorde var, att jag höll på snubbla över något, som verkade en maskerad björngrop.
- Va är det här? frågade jag.
- Brunnen.
- Brunnen, som dessa pensionärer får sitt dricksvatten ur?
- Ja.
Det kom lite för hastigt det hela. Och nu tillkom ytterligare något annat. Jag hade tittat efter det berömda slottet, men det låg bakom en ogenomtränglig mur av vårljus bokskog, vilken reste sig obönhörligt på ett par hundra meters avstånd.
Det som tillkom var en lukt. En underlig, en nästan synlig lukt, så kompakt och genomträngande var den, men samtidigt en hart när obeskrivlig lukt. Dock samlades alla dess spektral-lukter i ett enda prisma, ett enda ord: snusk. Och luktens kvalitet samlades också i ett enda ord: stank. Jag förstod först inte riktigt, vad det var. Denna stank hade nämligen samma underliga egenskap som liklukt att så att säga smyga sig fram och liksom långsamt, gradvis underminera luften. Den kom inte, som till exempel biffsteksos, frejdigt och rakt på sak. Nej! Först skickade den fram en liten rekognosceringspatrull, sen en lite större förbindelsepatrull, sen ett litet avantgarde och sen kom hela huvudstyrkan vältrande som tyska invasionsarmén i Belgien år 1914. Först nosade man till ett tag, så blev näsan lite orolig, så vaknade medvetandet av att man hade nånting fientligt omkring sig, och så med ens kände man, att man var hopplöst omringad. Denna stank stod gärna på lur i lä av en knut, och det var, när man rundade den, som proceduren började.
Vad var den sammansatt utav? En mängd olika vapenslag. Det var gödsel, solstekt och färsk, torr och lagrad, urin, människoexkrementer, sedan årtionden, kanske århundraden uringenompyrd jord, uringenompyrt murbruk, uringenompyrt trä, det var lukt av djurkroppar, av seltyg, av människoutdunstning. Det luktade häst, ko, får, svin, höns, anka, gås, människa, det luktade lite spannmål, lite gammalt mjöl, lite kli, en hel del »melass», alltså avfall från sockerfabrikerna, det var en lukt, som på en gång var söt, fet, sur och kväljande.
Detta var en andedräkt som ur underjordiska grottor eller ur jordkulor.
Och vad jag nu fick se och träda in i var i själva verket en blandning av grotta och jordkula. I en lägenhet om ett rum, finrum och kök bodde ett par gamla pensionärer under slottet, en gubbe och gumma, bägge i sjuttioårsåldern. Jag anslår kökets djup från tröskeln till en och en halv meter, dess längd till två meter. Dess takhöjd till 1,80 meter. Innanför detta kök en kammare, cirka två meter bred och tre och en halv å fyra meter lång. Och lika låg.
Inget vindfång, ingen förstuga. Man steg ur luften eller stanken ute direkt och oförmedlat över till stanken inne. Köksgolvet var kantställda tegelstenar, belysningen kom från dörren och ett fönster, cirka en fot brett och en och en halv fot högt. Mitt för dörren en svart spismur som i en gammal smedja, till vänster om den en vanlig stege upp till en vind, svartgrå väggar av murbruk, golvet nästan jordfärgat av smuts, några obeskrivliga köksattiraljer, en diskho, absolut lik en mindre svinho, en kolhög på golvet. Det var köket.
Kammaren hade ett fönster, något större än det i köket, och det var knappt att ljus kunde tränga genom dessa gröngrå, nersotade, nerflottade, nerdammade kvintaglas och smutsiga gardiner till golvet, jag minns inte nu om av trä eller tegelsten men lika ingrott med smuts som köksgolvet, en möbelinteriör, närmast påminnande om en gamla tiders skomakarverkstad: litet lågt bord vid fönstret, låga stolar, lump överallt. Och hela rummet mörkt som under jorden. På en säng, överdragen med en järngrytsgrå filt, förmodligen en gammal hästfilt, låg på rygg en utmagrad gubbe med skinnet, rödflammigt och i kaviteterna grönt, smetat till kraniet, munnen ett svart hål, det glesa, grå håret i testar smetat till en febervåt huvudsvål och ögonen glasartade och vidöppna som på en död eller en döende på ett fältlasarett efter ett gasanfall i krig.
Vid fönsterbordet en liten, liten hopsjunken tandlös gumma i smutsig schalett, ett ansikte som en gammal bortkastad, nerskrynklad brun påse, två små bölder i stället för ögon. Brunsvarta fingrar som av råttor avgnagda rötter.
Lukten inne var en sammansättning av de förut beskrivna skånska andedräkten, tillsatt med fotsvett, kolos, matos och skarp medicin, närmast bly- eller mässingsvatten. Ett stängt, mörkt finrum fullbordade det hela.
Jag stod fullständigt slagen. Mot detta var ju, vad jag sett längre upp i Sverige, ingenting. Det här, det var inte Sverige! Det var sådant snusk, sådan fattigdom, sådant elände, som endast världens stormakter och ledande kulturstater hade råd att hålla sig med, men som en liten fin och om sitt anseende, sitt renommé ytterst noggrann diversehandel som Sverige fruktade som pesten för sitt goda affärsryktes skull.
Men här var det i alla fall.
Den förträffliga inspektrisen talade med gumman, som lyfte en liten flaska från bordet. Jag förstod av inspektrisens ord, att det gällde gubben, som var sjuk, men av vad gumman sade, begrep jag icke ett ord. Och när gubben rosslade fram någonting, förstod jag det lika litet.
Jag kunde inte stanna i denna stank, jag måste gå ut. Strax efter kom inspektrisen. Hon förmådde uppenbarligen inte heller. Gumman kom efter i dörren, och där fotograferade jag henne. Man ser till och med på fotot hennes tandlösa mun, man ser hennes lappade förkläde, hennes döda ansikte, och man kan se lite grann skymta av husets förfall.
Jag bara tittade på inspektrisen.
- Åh, ja, det är dåligt! Det finns många såna.
Och skakade allvarligt på huvut.
Kanske ett par hundra meter från denna stinkande håla låg slottet och bodde grevinnan.
Här hade jag en bild av societetens offerväsen, bättre hade jag aldrig sett.
Grevinnan var en fin dam och en god människa. Hon hade låtit reparera statbostaden alldeles intill så gott slottets ekonomi tillät. Men den tillät icke så mycket. Hon måste representera, hon måste synas, hennes namn, hennes slott, hennes ställning fordrade det av henne. Vad skulle ett land utan överklass vara, utan ett helt skikt människor, som hade slott, parker, gamla dyrbara möbler och tavlor, underbara smiden i guld och silver, ovärderliga tavlor, väldiga bibliotek? Vad skulle andra länder tänka om ett sådant land? Vem skulle respektera det? Hur skulle det kunna göra förmånliga affärer? Hur länge skulle det undgå att bli taget av ett folk, som hade dylik överklass?
Och denna societet hade så tråkigt, att den måste resa, resa, resa bara för att döda tiden. Dess liv var en mardröm av tråkighet, därför att det var ett liv av overklighet, därför att det icke fick öppna bokskogen och gå ut i verkligheten.
Hade grevinnan fått hugga ner bokskogen och gå ner och verkligen ta del av denne gubbes och denna gummas liv, skulle hennes eget livs overklighet försvinna som den mardröm den var, hon skulle känna, att hon också var människa, icke bara en död schackpjäs i ett drömspel.
Vem var det mest synd om i hela detta offerväsen: slottet eller jordkulan?
Slottet.
