Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXIV
»Är herrn färdig att skrifva na?» Liksom Urban Hjärne,
antecknade Ling äfven sjelf i mörkret sina tankar, liggande i sin säng,
dä blyertspennan fick följa venstra tummen, för att hålla
någorlunda räta rader. Någon nattro hade han sällan. Enligt hvad
en af hans ungdomsvänner försäkrat, njöt Ling ofta under loppet
af hela veckor, ja månader, icke någon verklig sömn. Hvad
som under mödor och bekymmer, vakor och försakelser,
motgångar och lidanden, alltid upprätthöll hos honom mod och
förhoppning, var en djup, lefvande gudsfruktan. Ännu vid lifvets
slut läste den gamle hvarje afton sina barnböner, med samma
brinnande andakt, som då han först lärde dem. Gudsfruktan,
sade han till de unge, är det enda vägabref, som förvissar om
en lycklig och tryggad vandring från vaggan till grafven. Lyssnen
till anderösten inom er. Hvad han säger eder, det görer, och
frukten intet
Ända från barndomen utgjorde ett dystert, man kan säga
nordiskt vemod ett bland grunddragen i Lings lynne. Han
skrifver sjelf derom: »I min ungdom ansåg jag lif och död för ett,
oeh jag kunde aldrig utgjuta mig i något skaldeförsök utan att
röja det beständiga intryck som döds-tanken gjorde på min själ.
Ju äldre jag blef, ju närmare jag kom till grafven, ju mera
aflägsnade den sig från min eftertanka, och jag kan räkna den
tiden, då jag började med allvar tänka på giftermål, som slutet
af mina beständiga dödsberedelser. Jag har väl sedan, uppmanad
af kroppslidande eller själssmärtor, gjort mina grafbetraktelser,
men de voro af helt annan art, än dem jag hade i min ungdom.
Att gå bort utan att veta hvarför jag kommit hit, utan att hafva
verkat det ringaste, — se der mina plågoandar I Som äldre tänkte
jag på dem jag skulle efterlemna här, och huru litet ännu af
mina planer hunnit utföras, — huru allt skulle gå under, som
jag företagit, och huru litet detta ännu var.»
Man har tillagt Ling en stor egenkärlek och en dermed
förenad ytterlig lättretlighet. Det nyss anförda vittnar icke derom.
Tvifvelsutan kände han, som de flesta menniskor, sitt värde,
och få hafva i mörka stunder bättre behöft medvetandet deraf,
för att icke förtvifla om sin bana, eller nedsjunka i misströstan
och liknöjdhet. 1 frågan om hans författare-egenkärlek må jern-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
