Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
fast Guden han sjelf både hört och sett.
Han fann uppå altart, der Guden sågs stanna,
tolf ringar, med runor kring strålbeklädd rand.
Han tvekade ännu; men se, hvad som hände:
den fagraste ringen mot honom sig vände
och sjelfmant den lade sig uti hans hand!
Han tog honom. — Valfader sjelf honom sände.
Strax rönte hos sig han en gudalik kraft,
som allt kunde fatta, som allt kunde våga.
En dylik förtröstan, en dylik förmåga
ännu i sitt innersta aldrig han haft.
Och högt kändes blodet i ådrorna svalla,
och högt på sin guldlagda härsköld han slog:
det genljöd i dal och det genljöd i skog.
Straxt kommo till altaret Diarne alla.
De ställde sig, man intill man, i en krets
kring Drotten, som AsiaOden vi kalla;
så unglunden står kring en skyklippas spets.
Då blickade Diar och söner med häpnad
på fadren, som Hermods förgudade son.
Han syntes dem liksom med strålar beväpnad;
de tordes ej se honom nära ifrån.
De ville för honom sig kasta till jorden;
ty så var den store förhärligad vorden.
Och nu, efter Valfaders höga beslut,
han ringarna delte bland Diarne ut,
och, rusad af Skulld, han qvad dessa orden:
"Hell! Lyssnen till budet
"Från höga Valhalla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
