Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men vänfagra Gefion och bragdstore Skjold,
med arm under arm, ned vid sjöstranden gingo
kring blomstrande Selund, då skåda de fingo
hur flottan blef skingrad af stormarnas våld.
Mot molntäckta Hvinö en gullsnäcka trängdes
af våg efter våg, och omsider hon slängdes
i Eyrarsund 9), kastad än opp och än ned;
så jagas en hind öfver berg, öfver hed.
Men vänfagra Gefion den gullsnäckan kände;
hon ropade: »Gudar! ung Alfhild det är,
»och Alf hennes fader! Hon vinkar oss der
»ett dödsbud, det sista till vän och till frände!
»Ren gullsnäckan drifves ur fraggande sund...!»
Här afbrytes Gefion af Skjold. Hennes mund
han kysser, och ensam och hufvudstupa
sin snäcka han skjuter, i böljorna djupa.
Han äflas och ror. Uppå strand och på grund
han kastas å nyo, en gäng efter annan.
Kring midjan står hafsskum, och svett omkring pannan
Förgäfves mot vågorna brottas nu vill
hans sjöhäst: den måste för dem ligga still.
Försvunnen är Alfhild med far och med snäcka,
och nattliga töcknar kring böljorna sträcka
sin sorgliga slöja! Den vinkande hand
ej synes ur vågen! Omsider i land
går mattade Skjold, för att trösta sin maka.
Steg tre gånger Dag ur sitt rosende tjäll:
de älskande makarna, morgon och qväll,
till skumhöljda hafsstranden vände tillbaka;
0) Eyrarsund: Öresund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
