Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
»Säg, älskade! Säg, hvarthän ilade Lofn?»
Alltsammans bekände den menlösa Sjofn.
Strax hviskades der ifrån en till en annan:
än skrattades högt, än rynkades pannan.
Den mångkloka Gefion, som kyskheten sträng,
for upp, lik en dufva från blomstrande äng.
Och Var, såsom troheten modig, hon fällde
nog dristiga ord emot Yanadis välde,
hvars döttrar — de Gersemi heta och Hnoss,
och Skönhetsgudinnor de kallas af oss —
sig harmsne hos Syn, ned vid gulldörren ställde.
De sade: »Snart skulle all glädje förgå,
»om Gefion och Var finge makt öfver jorden.»
Ej vaktande Syn ville svara derpå.
Men Lofn redan hunnit till fjällstängda Norden,
der snart hon den kindfagre Sigurlam såg,
som gått utom staden; och tröttad af gången,
på blomvirkad gräsmatta inslumrad låg.
»Af hyfagra kämpar der sitter väl mången
»i Vanadis gästsal; men aldrig jag fann
»en enda af dessa så fager som han.
»Dock straffas bör den, som oss vågar förakta;
»och Öfvergudinnans befallning jag fått.»
Så tänkt; och till Drotten hon hviskade sakta:
»Hvi sofver så länge den kindfagre Drott?
»Af hetta och matthet han måste försmäkta.
»Han varit mer vis, om till Lögarn han gått,
»der lättaste vindar med svalldukar fläkta 17).»
17) Bild af fraggiga böljor; se Hejdreks gåta i Hervararsagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
