Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
’Han sårad har kommit frän striden mot Asar;
’hon der miste trottsige Hymer, sin far.
’Om främlingen upptäcks, då är vårt försvar
ej mer än en ungrens, när fjällbjörnen rasar/
»Så Eysa. Den yngsta — ung Naumu hon het —
»steg fram, och små tårar i ögonen lyste,
»fast munnen och kinden, den himmelska, myste.
»Hon hviskade: ’Systrar! Ett råd jag dock vet.
’Snart midsommars heliga årsfest är inne;
’då kommer väl åter den gästfrie Hler.
’I hela vår ätt han den visaste är.
’Han leder vår far, och han lugnar hans sinne.
’Dig älskar ju Vifel? Och dig, som jag tror,
’har Vesete kär? Allt af er då beror:
’ej bli edra ord hos de härmän förspillda.
’De lätt kunna dölja den fångne ibland
Vår faders trälar.’ »Så talte den milda.
»Jag glömde mig: tryckte i hast hennes hand.
»Den handtrycken satte mitt hjerta i brand!
»Mig Vifel och Veset bland trälarna förde.
»Omsider kom Hler, han de bedjande hörde;’
»och snart fick jag sitta vid svennernas bord.
»Men Haloge talade icke ett ord
»till mig. Och när två gånger vårats det hade,
»hans maka —— hon nämndes vredsinta Glöd —.
»förgäfves tre gånger ren stämplat min död;
»ty Naumu den milda hvart anslag mig sade.
»Mitt- segrande svärd jag för Haloge lade,
»och fredsinnad handen åt mördarne bjöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
