Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
Så stod bon i ljus för hans lefvande tro;
han kunde med henne på jorden ej bo.
Hon var blott den Gudom, som dyrka han ville;
och hon var det allt, som hans tanka och snille
sig gjorde till verld, och sin frid han der fann.
Hans innersta kände blott andarnes trånad;
hans eld var från himmelens salighet lånad,
och rent såsom gullåldrens offer den brann.
En afton vid välfägnadsymniga bordet
satt Arngrim Rese helt tyst, och han ordet
ej förde. Dock tycktes han muntrare bli
vid måltidens slut, och han gladlynt och fri
sig utlät: "Jag älskar de hänfarna tider.
"På långväga resor i blodiga strider,
’jag varit; fast icke så vida som J.
"Men nu är jag gammal. Dock leker mig hågen
"att brottas, som fordom, med stormen och vågen.
"Hvart äfventyr mig till ett äfventyr fört;
’’ty hören en sägn, som af fädren jag hört:
"Det gifves ett land, helt förunderligt är det;
"ej vinns det med list, icke heller med svärdet.
"Det ligger i vester, der säges ändå,
"att män ifrån öster det blott kunna nå.
"Der finnes ett snöfjäll, — så fornsägnen talar —
’och Urnordens Magter bebygga dess salar,
"Dess ingång är än ej af dödlige känd;
"men yttersta porten, mot himmelen vänd,
"plär öppnas med brakande. Inom densamma
’ett altare står uti rök ock i flamma.
"Man skönjer på närmre och fjärmare håll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
