Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
»Så skall jag, med lågande offer och bön,
»men eldslågan plär äfven spränga en klyfta?
»Sen kan jag på Thjasse och Hårdverk mig hämna;
»sjelf vredsinta Glöd skall sitt bistånd mig lemna,
»sen Åsarne fallit. Den häll som är störst
»bland fjällraset, störtar i hafsdjupet först.»
Så tänkte han. AsiaOden med oro
det märker, och hemliga varningar ger
åt sina, förrn Haloges borg man ser.
Nu trånadens månhvarf fulländade voro.
Och Säminger djerfve till brudebänk gick,
med Naumu den milda. Nu stunderna foro,
som strålande Alfer, förbi deras blick.
Högst upp, vid det välfägnadsymniga bordet,
satt Haloge sjelf, såsom fornseden bjöd.
Hans broder, den gästfrie Hler, förde ordet.
Hen tyst satt värdinnan, den vredsinta Glöd:
hon blickade upp, som en eldsol så röd,
på tärnorna, hvilka kring gästbordet gingo.
Skön Eymer och Eysa mång stickord ock fingo.
Föll ögat på Vifel och Veset, en gång,
stack Glöd upp en blick, helt förfärlig och lång:
så hotande norrsken på snöfjällen sväfvar.
Näst höga värdinnan satt vise Kung Gevär,
samt Ashild den väna och snöhvita Mjell,
med Blotmannen Thorre och högsinte Svade;
framför sig de Asia-Diarne hade.
Om resan till flammande Heklas fjäll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
