Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
»Jag har ingen mö; henne Hergrim har kysst!
»Hvi blekna då alla för mångarmàd Jätte?
»Jag älskat en gång. Ha! Jag skonade dig,
»förtjusande Ogn! Och du skymfade mig.
»Snart Hergrim min hämd med sin dödssuck berätte!
»Jag kom, att i Haloges gille dig sjelf
»få se; ty du väntades der med din make.
»Jag vet det. Men honom vid Farangers elf,
»med svärdsögon fyra, likt flammande drake,
»jag skådar väl snart, om han modet ej mist.»
Nu drack han på nytt, och han slukade sist
ett oxlår, och åter han mjödbollen tömde.
Sen lade han sig. Nog var ekbänken fast;
dock fattades föga, att den icke brast.
Snart somnade Jätten: om Hergrim han drömde,
och armarna slängde, och snarkade tungt.
Det let som ett jordskalf. Men husfolket lugnt,
till afbrutna värf redan skämtande ilat.
När sofvande Starkodd, ett dygn, hade hvilat,
han uppstod och sade: »Hur fagert och ungt
»det brudparet är! — Jag ville dem skona;
»men blod, endast blod kan en skymfad försona!»
Så talade Jätten inom sig. Han tog
de slagsvärd fyra, och fjärran han drog,
förutan all helsning, från gästtoma salen.
Så tågar en dimma ur ensliga dalen.
Ling. i.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
