Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
Var glädjen nu allmän. Blott ÅsiaThor
var stum; ty pä Alfbild den unga han tänkte,
hvars bild, lik ett stjernskott, mot honom sig sänkte.
Nu Alf vände hemåt, med fränder och bror:
»Ej lä ngt härifrån är min gästsal belägen.
»Ett ord ur min saga förkorte oss vägen!»
Förtroligt hans broder en vink honom gaf;
då fortfor han: »Snart i det brusande haf
»min drake förgicks. På en hvälfvande åra,
»med sista och käraste skatten, jag flöt;
»ty Alfhild min dotter i famnen jag slöt.
»Vi strandade. Hoppet mig ville bedåra;
»ty liflös var Alfhild: dess lik uppå land
»jag släpade långsamt, med utmattad hand.
»Förvirrad kring ödsliga stranden jag famlar,
»och qvistar och löf omkring liket församlar,
»till skydd emot rofdjurs vanhelgande tand
»Men uppvärmd af löfvet och solstrålen, hämtar
»den döda sin lifskraft igen. Redan flämtar
»det rosslande bröstet; snart ögonen blå
»sig lyfta, som stjernor ur Nordhafvet gå.
»Från kusten vi drogo; vid stafvar oss stödde.
»Med örter och strandfoglars ägg vi oss födde.
»Snart syntes en by. Hur det glädde mig först!
»Men snart för min själ stod den rysliga stunden,
»då jag, eller Alfhild, af vildarne bunden,
»till altaret fördes. Ren hunger och törst
»oss jagade fram, som bland högar af döde
»en stridshäst drifs fram ....»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
