Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med arm i arm, uti sofkarnmarn tyste,
på badd utaf löf och af höstblommor små;
det tycktes som glade hvarandra de kysste.
Sitt slagsvärd som grafprydnad ’Hergrim bekom,
och makarna höllo så fredligt derom.
Med hällar AsaThor griften betäcker.
Ett arbete, hårdt som en jättestfid,
fast icke så blodigt; men långan tid
dess minne, i fjällstängda Norden, räcker.
Af vide han flätar sen korgarna två,
och hänger på Gullfaxes rygg, och dem fyller
med jord. Och en ättehög bildar han så,
och reser sen bautastenar derpå.
När Solalf öster och vester förgyller,
han märker ej: arbetet hör icke opp.
Hvar möda föröker hans ifver och hopp.
Och Hergrimer glade vid Ogn, sin maka,
så stilla nu sof i det gröntäckta hus,
der Vättar än svänga kring dem sina ljus.
Men AsaThor gick till sin koja tillbaka:
han vårdade Gullfaxe åter, som förr,
och vaktade troget vid jättsalens dörr.
På nittonde dagen ett buller han hörde,
och såg hur ett vidunder makligt sig rörde.
Till sidan han gick. »Hej! Det Starkodd ju är?
»I armarna åtta helt makligt han bär
»det gods, som från Hergrimers boning han tagit
»Den hatfulla Gygjan sig sjelf nu bedragit.
»Må Starkodd öppna sin jättesal först,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
