Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Snart natten kom på, och till hvila nu gick
enhvar. Utmed Alfhifd ung Grim redan drömmer;
den tröttade AsaThor såren förglömmer;
men guldlockig Alfhild sömn icke fick.
Hon tänkte på fader, på Skjold och sitt rykte;
de tre hennes fiender vara hon tyckte.
Då stod der en vålnad för hennes blick.
På nordstjernans guldstråle nedfor den lätta,
se det var Ogn, och hon talade detta:
»Vän, stöt ej min Grimer ur moderlig famn!
»Vän, rädda hans ära och rädda hans namn!»
Så lätt som en röksky, vid morgonens strimma,
om vintern, man ser öfver barrskogen glimma,
så lätt for från Alfhild den älskade hamn.
Men AsaThor drömde om Alfhilds fägring,
den stod för hans blick som en tjusande hägring*
Förflöt så den natten. När morgonen kom,
steg AsaThor opp; han sin Gullfaxe ledde
till dörren, och guldtyg på sadelen bredde:
»Upp, fränka! Upp, låtom oss nu vända om
»till Alfhem! Din fader må sedan besörja
»om Starkodds och Hergrims förenade skatt»
Han slöt. Redan Alfhild på Gullfaxe satt;
ren Drotten, helt tyst, månde aftåget börja;
och Grim, på hans arm, hördes jollra så gladt.
Snart sågo de gränsen af Alfhem. Då räckte
han långsamt åt Alfhild den gråtande pilt,
som ifrigt mot honom små armarna sträckte.
Men AsaThor nickade, talande mildt:
»Farväl, liten Grim! Farväl, liten fränka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
