Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Men AsaThor tvehändes svärdsudden sänkte
i Starkodder bröst, hvilket pustade ut
sin lifskraft. Som hundrade fjällulfvars tjut
var dödsropet. Spändes nu armar och fötter:
det knack som i jernekens utbrända rötter.
Hans ögon de brusto; så brista med knall
två eldsolar. Efter den solheta dagen,
ur smäktande jord plär en ånga gå opp,
om qvällen; så strax, sedan Jätten var slagen,
en svettånga steg ur hans sårade kropp
Bestrålad af ära, nu AsaThor trädde
i bergsalen ned, och då Alfhild han såg,
det honom på en gång förskräckte och glädde.
Till hälften hon stod och till hälften hon låg;
ty gullgula håret, som tinningen sirat,
det blifvit af Gygjan kring stenpelarn viradt,
att icke den fångna, som Ogn hade gjort,
sig sjelf måtte mörda. Nu löstes hon fort.
Hon såg uppå fränden, med forskande öga.
Rätt många och farliga voro hans sår;
dem klokt hon förband, och osedd mång tår
då föll, som ett daggstänk från blåhvalfvet höga.
Ej ord mellan fränderna talades än.
Ung Grim, hvilken satt der, så häpen och stilla,
af AsaThor lyftes på arm, och den lilla
såg rädd uppå honom; men blef snart hans vän.
Ut sprang han med trippande steg ur sitt fängsel,
som råkidet far öfver hejdande stängsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
