Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
»För dig jag en bön, såsom offer, nu bringar:
»må, genom din ande, min kraft blifva ny,
»förskräckande allt, likt en ljungande sky!»
Han hade ej slutat, då Nidhögger svängde
sin manklädda nacke kring nattbetäckt hvalf.
I tusende ringar han fjellsvaqsen slängde;
det knack i hvar led, så att Hvergelm skalf.
En dödelig ångest den bedjande kände,
när urmörkrets Förste mot honom sig vände.
Och se, genom benen och ådrorna lopp
en giftig eld; och han vaknade opp.
Hans blickar som irrande eldflingor foro
omkring, då han såg hvar besvärjerskan stod.
Han kände en andeförtärande oro;
han tyckte, att Nidhöggs blickar det voro,
och ropade högt, som en brusande flod:
»Ja, Nidhögg! Jag går att min hämd fullkomna,
»och Åsarne störta. Hvad gudafröjd,
»att lyfta mig sjelf öfver, deras höjd,
»der solskenet råder! I dunklet ren domna
»de Jättars välde och lära. Med dem
»jag litet skall vinna. För mycket jag äger
»af storhet, att blott för mitt fädernehem,
»det nattliga, offras. Hvad är det för seger,
»att störta den veklige Yanadrott ned,
»som nyligen satt sig på öfverdrottsstolen?
»Nej! Liksom den mägtiga, glödande solen
»förtärer hvar ört på en utmerglad hed,
»sen, dag efter dag, den af hetta försmägtat;
»likså vill ock jag nu förstöra allt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
