Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
Men icke så lätt till stranden han kom;
ty odjuret stretar och vill icke följa.
Dock framåt det* måste. — På isfjettrad bölja
det gjorde en månggropig bana, liksom
ett skeppsvrak, när, draget af bränningen starka,
med ändan af spillrade refben och mast,
det djupt ned i sandrefveln griper sig fast,
som ville det envist mot böljorna sparka.
Nu Ungdrotten slutat sitt segertåg,
han stranden och Åsarnes nybygge hunnit.
Förundrad hvar sven och hvar tärna det såg;
men segrarens lifskraft med blodet förrunnit:
»Jag nu väl min älskade Gefion har vunnit?»
Han sade, och sjönk vid sin älskades fot.
Så hvilar den sårade elgen emot
en ungrönn, bekransad med drufvorna röda.
Förstummad vardt Gefion. Hjertat månd blöda
så djupt; fast ej någon fick se hur hon led.
Förskräckelse rundt omkring lägret sig spred.
Ung Alfhild der stod och, likt Gefion, hon kände
en innerlig sorg för sin älskade frände.
1 osedda tårar hon utgöt sitt qval;
så gråter en ungros i daggbestänkt dal.
Omsider kom fadren; han synade såren,
han läkrunor skar, och den döende snart
till lifvet blef kallad, och helbregda vardt.
Dock bäst var den läkdom, der låg uti tåren,
som Gefion fällde. — När eken, om våren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
