Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Allena vid stormiga stranden, han satt,
hans suckar med vindarna långväga foro;
men ögat var fästadt vid sandfager vik:
»Skall här jag ej finna den älskades lik?
»Jag såg ju de böljor ur isbandet lossas;
»såg stycke mot stycke af svallningen krossas,
»helt plötsligt, när Gefion begynte sin färd?
»Ha, jordlif! Din vädersol mer mig ej dårar;
»ty ljus endast finnes i Gudarnes verld.
»Blott nedåt, — dit ned, genom verldshafvets tårar,
»jag blickar. O, Äger! Statt opp och förbjud
»den simmande härskaran nalkas min brud!
»Befall den att fly för det heliga stoftet!
»Befall dina döttrar, med bernstens doftet
»det omge, och kläda i svallduken hvit,
»på mörkblåa hyenden vagga det hit,
»till sandfager redd, så att stenar och stockar,
»och dy eller stim, icke vanhelga må
»den svanhvita huden, de glänsande lockar!
»At henne ett brudsäte reser jag då
»af lågor. Och sjelf jag med henne skall följa,
»på svärdsudden, bort öfver jord, öfver bölja,
»till Folkvangers silfvermolnbonade sal,
»der ungmör för hjeltarne gullbänkar sätta,
»och älskande evigt af kärlek sig mätta;
»fast aldrig de känna dess jordiska qval!
»På gullskyar skola vi derifrån draga,
»kring rymden, och söka den nyskapta ön,
»som lofvad oss blef, såsom trohetens lön!»
Så hafsstranden tyst hörde Ungdrotten klaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
