Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Då sade en annan: »Ja, Freja det är;
»men icke är det hennes smycke, som blänker.
»I gullkarm, som vanligt, hon kattspannet kör;
»den blomsterinvirkade tygeln hon rör,
»som ledigt på kattspannets ryggar sig sänker:
»det framlockar gnistorna. Se, hur det går,
»som glödgade gullkorn, utur deras hår!»
Del hörde de svenner; ty ropade alla:
»Den hafsbugten vilja vi Kattegat kalla.»
Men Ungdrotten bjöd: »Fyllen gullhornet då!
»Vi se nog dess perlrand, fast natten är på;
»ty dag är, hvar kärlekens Magter befalla.»
Så namnfästet gjordes, och vinden blef hög,
och sjödraken fram öfver böljorna flög,
som molnet, i stormen, på luftbanan ilar.
Men plötsligt den gångsnabbe draken sig hvilar:
på sidan, lik döende hvalen, han låg.
Der uppstår ett hvimmel bland Skjold och hans svenner:
sin arm och sin åra hvar sjöhjelte spänner,
mot bränningens alltöfverhvälfvande våg.
Men fåfängt! — Dock annat var Gefions syfte:
på fullmånes vink, som ur böljan sig lyfte,
vid sidan helt nära, utmed sig hon såg
en landspets. Och vig, såsom skogarnas dufva,
hon flög, ifrån bord, på en gräsbunden tufva.
Nu såg hon en ö, med en trädfager lund.
Den upprässad blifvit ur böljornas grund,
sen jordskalfvet omstörtat Lögarens trakter,
sen Skjold hade seglat till nordvestlig redd.
Än var ej den ön utaf dödlige sedd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
