Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Till Skjold kommo Vifel och Veset också;
sen bort de skön Eymer och Eysa förde
från Holgaland. Konungadöttrarna två
till medömkan vänfagra Gefion rörde.
Och älskarne skyddsvärn ooh nybyggen få;
förgylld blir den sky, som till solen sig närmar.
Förflöto nu dagar, förflöto nu år;
omsider den vänfagra Gefion der går
som moder; och säll hon i framtiden svärmar.
Allt närmare nalkas den smärtsama stund,
då lifvet med döden gör vexelförbund,
som evigt befästas i ljusverldens kretsar.
Hur glädtigt det lyckliga ungparet är!
Nu Skjold i sin jägarerustning sig klär.
Han löser sin falk och sin springare hetsar,
af svennerna åtföljd, med ifver och fröjd.
Ren jagthornen smattra i dal och på höjd.
Ren blod förgyller de skinande spetsar.
Tillbaka han vänder, på villebråd rik.
Af Gefion han redan sig omfamnad tycker.
Han ilar. Och nu, uti famnen han trycker
en son, och — sin älskade Gefions lik!*...
»Från himmelen sänka sig daggperlor klara,
»till himlen de åter, på solstråle, fara;
»så kom denna Ljusalf, så uppåt hon steg!»
Det hviskade mången; — men Skjold han teg!
Lik dimman ur dalen, ett grafkummel skjuter,
i broderlig famn det nu Gefion sluter.
Förstummad är Skjold. — Se den stupande elf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
