Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Slutanmärkning.
Blott på några fa stallen af våra nordiska ursägner, framstår gudaätten i
strid sinsemellan, och dessa strider äro så obetydliga, att man knapt kan gifva
dem detta namn; — t. ex. då Frigga narrar Odén att besöka Geirröd, (hvilket
någorlunda liknar Zeus* besök hos Lykaon), eller då AukaThor söker att, med
menliga lotter till den senare Starkodd, motväga de goda, hvilka Odén tillagt
denna hjelte, o. s. v. Äfvenledes berättas i Alfs saga, att Freja halp Signy
och Odén halp Gejrheld, här de båda täflade i mjödbryggd, för att få behålla kung
Alfreks hand, och den sednare segrade. I Nordmyten, hvars gudar stå ander
Nornorna, kunde icke den ena guden omintetgöra hvad den andra beslutit (d. v. s.
den ena naturkraften kan icke tillintetgöra den andra), derföre kunde icke heller
dessa gudar föra öppen strid sins emellan. Det heter att deras tingställe var fridlyst,
och de hade icke ens magt, att inom deras egen gudaborg dräpa Loke eller hans
barn, fastän de sjelfva skulle i Raguarok falla för iessa odjur. Se slutanmärkn.
till 17:de sången.
Grekerna hade sökt att, så mycket som möjligt, upphäfva i sin mytlära
den österländska dualismen, och låta sina gudar, sedan Titanerna voro
besegrade, ensame stå qvar såsom natursymboler. Detta gjorde deras lära mild, men
ensidig; ty denna mildhet nedsatte deras gudar till alla menniskosvagheter.
Denna var orsaken till striderna mellan dem sjelfva. Då den titaniska
onaturen förträngdes ur Grekens diktningsverld, och heroër eller gudamenniskor
framträdde som dess representanter, fortsatte tvärtom Nordboens AuknThor, och
andre gudar, alltjemt sina strider mot Thursar och Jättar intill Ragnarök. I båda
dessa gudaläror afmålades väl icke det ondas princip såsom verkande i bela
verldsalltet, utan det ansågs, under och efter gudastriden, såsom mera hörande
till vår planet; men hufvudsakliga skilnaden mellan dem är den, att Nordens
öfvergnd är Odén, hvilken likt Grekens Appollo föreställer ljuset och den
andliga kraften, då i den Grekiska mytläran Zeus är öfvergud, hvilken föreställer
magt och kroppslig kraft, förande åskans vigg, likt Nordbons Thor. Och denne
Zeus, sjelf beroende af ödet, berodde äfven ofta af lägre gudaväsendens arg list.
Detta måste göra en väsentlig skilnad i den plastiska framställningen af nämde
gudomligheter, och således i hela gudaättens skildring, oberäknadt alla de
olikheter som klimat, seder och statsförfattning m. m. beverkade. Sedan nu all på
dualismens idé grundad strid till större delen bortskymdes i Grekens gudaverld,
blefvo dessa gudomligheter, i yttre måtto så förhärligade genom konstnären, och
slutligen så förmenskligade, att gudamotivet (naturnödvändigheten) stundom icke
ser annorlunda ut, än som blind menniskohandling; hvilket var konstens högsta
seger, men den ursprungliga gudaläraus fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
