Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
Må läsaren rätt förstå mig! Med förtjusning tänker äfven jag tillbaka på
Grekens odödliga snillefoster, hans många härliga gudasägner, och med innerlig
förtrytsamhet har äfven jag hört Vesterländska romantikens beundrare håna
gudasångaren Homer; men här är endast frågan om hans och om vår forntid.
Nordmytens gudar, framfödda och fortlefvande. i dualismens urverld, måste handla
efter en allmänt bestående lag, hvilken äfven i den säuista saga förblifver
orubbad, så vidt dess ämne berör vår Nord. De knnna icke från sitt Valhall
nedstiga, för att, likt Grekens gudar, förstöra en hel ätt, ett helt land, af hat till
några individer deraf; ty detta våld få nordgudarna icke ens yttra mot deras
oeh hela lifvets fiender, d. v. s. Loke och hans ätt. Således kunna Asamytens
gudomligheter strida, men icke förfölja. De hafva Nordbons alvar i lynnet,
och äfven den hemlighetsfulla dysterhet, som oftast åtföljer Nordbon i hans
högsta kraft; tvenne drag, hvaraf nog tydligen bevises, att denna mytlära blifvit
utbildad här, om än hennes första spira uppskjutit ur Österländsk jordmon. Grekens
vällustsinne fordrade tvärtom, att hans gudar skulle i deras yttre vara mera
memiiskolika; derföre behöfde han genom särdeles mångvexlande mysterier inför
hopen dölja den inre andan af sin gudalära, då Nordbon deremot hade
hufvudsakligen blott mysteriet om Allfader och Nornorna, till hvilka inga offer
gåfvos. Hans religionsfester urartade således icke till ett tygellöst folks raseri,
under de första århundraden efter Asalärans införande i vår Nord. Vidare i
slutanm. vid 29:de sången.
Af anförde skäl måste den här föreställda söndring mellan
Asagudomlighe-terna räcka kort, och striden, denna vilda jordiska handling, blifver derigenom
mindre omensfclig; ty Freja och Odén leda den, och Valkyrjor inbjuda de
svärd-fallne till ära och odödligt rykte. Detta ger striden mellan förnuft varelser
annan betydelse än den, som djuren af naturdrift föra. Att roflystna vikingar
med sin grymhet befläckade Asaläran är redan sagdt i slutanm. vid 5:te sången;
framdeles vidare i 29:de. Sjelfva den vise, enhändte Tyr, som för gudarnas frid
lade sin hand i Fenrisulfvens gap, visar oss genom sin omaka hand, att det
fordras mera än blott mod, för att vara en sann hjelte. Sjelfuppoffring för det
helas väl, är hans enda härrop. ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
