Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
»pä sina besegrare. Tid oss då lemnas,
»att samla vår styrka. Nu fören oss hem,
»att såren förbinda!» — Och kämpar dem förde
»till borgen. När Fjorguen den sköna det hörde,
»hon sjelf dem förband och hon tröstade dem.
Hon förutsåg likväl så visst i sitt sinne,
att allt var förloradt, förrn dagen var inne.
Bestämd att sig slita från stoftets förbund,
hon stilla förbidade morgonens stund.
Än Natt i sin dödssvepning Asgård ses hölja,
än stjernorna små sig i dimmeskrud dölja.
Och allt är så tyst och så mörkt som en graf.
Blott qvinnornas suckar mot himmelen sväfva,
och såddes pustar, fastän de dem qväfva;
så framgår en svallning på lugnaste haf.
Från höjden af likhöljda murar och vallar,
der hörs blott, på afstånd, hur Tana is svallar
sä dystert. — En asiavårdman dock hör
att något derunder vid muren sig rör.
Han lyss: och der märkas beväpnade männer.
Den ena hörs hviska: »En lönnväg jag känner,
»betäckt utaf snärskog. Tre stenkummel små
»vid öppningen ligga, att lönnhvalfvet dölja;
»ty hjelpen oss alla att undan dem få.
»I båda, som äldste, mig sen skolen följa.» —
När vårdmannen hört detta listiga tal,
han smög sig på baklur, allt såsom han hörde
att fienden sig, mellan snärskogen, rörde
lik regnbäcken, porlande fram i en dal.
Han hörde hur kumlet till sidan blef makadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
