Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
»och jag skall ej mera en suck eller tär
»dem aftvinga. Skulle mitt löfte jag bryta,
»må Nornan min Fensal till Hvergelm förbyta!» —
Den mägtige Odén nu lade sin arm
kring makan, och tryckte en kyss så varm
på snöpannan. Varsamt han sen henne förde
från Valaskjalf ned. Med sitt hökspann hon körde
till Fensal på stund. När i gyllene dörr
hon trädde, en syn — denna synen hon förr,
hvar dag hade sett; men så djupt den ej rörde
som nu — ty en gyllene tafla hon såg,
der Balder den gode på bålet låg!
»Nej! Mer jag ej Åsarnes ofärd skall vålla.
»De växe i magt som en stigande elf!
»Den ed, som jag svurit, jag heligt skall hålla!» —
Hon talade halfhögt de ord, vid sig sjelf;
dock tydligt dem hörde den sjelfkära Fulla,
hvars uppspända ögon började rulla
som eldklot. Med korslagda händer hon står,
och skakar sin gullbandbesmyckade hjessa.
En suck ur sitt innersta höres hon prässa,
och långsamt och stel hon ur Fensal går.
Så dessa derofvan. Men nere i Norden,
var frid och var glädje bland Åsarnes ätt.
Och hundrade frågor, på hundrade sätt,
der gjordes, om älskade fädernejorden.
Val tusende gånger man svarte derpå,
och ingen sig tyckte besvarad ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
