Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
»Gif plats! gif plats!» — Man Hejdi nu känner.
Ren vild hästen flyger, som vinden, förbi.
En skogsman, betäckt med en varghudskofta,
han såg nyss — af vildjuren hade han ofta
fått hullsår — han skyggat för den; och så vild
han skenar nu fram, emot hafsbrantens klippa.
Den hyfagra Hejdi, af Rota en bild,
kan icke ur hoptrasslad stigbögel slippa.
Hon brådjupet nalkas! Att nu kasta om
den rasande vildhäst, är henne omöjligt.
Ren nalkas hon brädden! —
Som blixten då kom
den varsame Skyde. Försigtigt och böjligt
han strax mellan hästen och brådjupet sprang.
Han fattade tygeln, att gullkeden klang.
Med jättelik styrka han hastigt försöker,
att störta den vilde till marken. Men nej!
Den rasande vildhästen tyglas dock ej.
Den fort, som en ringorm, åt sidan sig kröker.
Han griper i frustande näsborren fast:
och vildhästen upprätt står i en hast!
Han ger den ett knifstygn; men detta blott lossar
den åtsnärjde bögeln. På samma gång,
gör Hejdi, från sadeln, ett baklänges språng.
Det märker ej Skyde. Han ännu ses frukta
att djuret går öfver, och under sin kropp
förkrossar den sköna. Att vildhästen tukta,
han vicklar sin hand in i tygeln, och opp
på halsen han far, och ett knifstyng han gifver.
Men vildhästen endast mer rasande blifver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
