Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
Snart spritter det till, genom merg och ben
på dödsoffret. »Redan en suck han ju drager
»så djup? — Ren det slocknade ögat ju rörs?» —
Än yrande vildt, ban ej läkedom tager.
Han svimmer på nytt. Intet andedrag hörs!
Han vaknar. —■ Hans stirrande ögon betrakta
den hyfagra Hejdi, och läpparna sakta
till henne ren bviska: »O, blif här! Blif!» . . .
Hans bön henne fängslar. Hon stilla sig sätter
vid sjuklingen. Vakande dagar och nätter,
till Gudar hon ber för sin räddares lif.
Och snart har all fara för Skyde försvunnit;
blott matthet är qvar af det blod, som förrunnit.
Var Skyde nu räddad. Men se, en dag
han talte till Hejdi: »Min ande är svag,
»fast stark jag mig känner. —- Du må icke hämnas:
»ett budskap jag glömt; och nu måste det nämnas,
»hvad Qvenernas Herrskare ålade mig.
»Min trohet han rönt och min fasthet han kände,
»och derför mig hit, med sin fader, han sände.
»Hör! Kindfagre Sigurlam suckar för dig.
»Mång år har han suckat, och sey lika trogen
»han brinner ändå.»
Liten dufva i skogen,
när först hon sin kuttrande älskare hör,
en sväng uti luftblåa lustparken gör;
men åter den susande vingen hon fäller,
och åter sin resa till bedjaren ställer;
så hyfagra Hejdi försökte att fly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
