Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
»Hur skall jag väl svalka den brinnande bloden?
»Bort vill jag, att icke min Iägande hämd
»på offret må släckas, ej evigt bli nämd.
»Men skymfade gullet på ärestoden
»ej mera skall sitta. I djupets natt,
»jag evigt vill gömma den orena skatt.
»Du Svartalfers ättling! När du mig vardt gifven,
»jag redan dig fruktade. Domen är skrifven
»af Nornornas hand, på det blodröda gull,
»sen Gullvejg blef bränd i de Eviges boning.
»Hon tre gånger brändes, utan försköning;
»men evigt hon lefver för stridens skull.
»Ja! Evigt hon lefver — och striden skall rasa,
»för din skull, du foster af våld och af fasa.
»Men hvarföre står jag så tvekansfull?
»Allt gull med den döde skall varda begrafvet
»i ätthögens mull, eller sänkas i hafvet!
»Så böd jag de Asar. Hvi dröjer då jag
»att sjelf också lyda den sjelfgjorda lag?
»Ha! Redan min ära har gått till de döde.
»Jag liknar allenast en vandrande hamn,
»som sitter på högen och suckar sitt namn,
»och ingen vill höra hans natthöljda öde.
»Ja, död är min ära, och uppå dess graf
»jag offrar det gull, som man fordom mig gaf.
»Förbannelse följe den hand, som det drager
»ur djupet! Må natt evigt skymma hans dager,
»förblifve han slumpens otröstlige slaf!» —
Så taladt. Till Fyriså ifrigt han hastar,
och dyrbara gullet i böljorna kastar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
