Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
»Mång faror i Qvenland min Sigurlam bida.
»Der är ock min fader. Snart skola de strida,
»om jag ej förmår att dem blidka till frid.»
Så talte hon, qväfvande sucken och tåren.
I Sigtun de nygifta dröjde, en tid.
Men hastigt sig närmade härliga våren.
Med himmelsblå ögon och blommor i håren,
han andades uppå den frusna våg.
Hon lossnade. Snart, med ett brinnande öga,
han ned på de simmande isbergen såg,
och fåglarna började åter sitt tåg,
och byggde sitt bo mellan fjällarna höga.
Då trädde den kindfagre Sigurlam in
för AsiaOden, med bruden sin.
Af honom och alla de afsked nu togo.
Med trofasta Skade till Qvenland de drogo.
Var Hejdi nu säll; men från ögonen blå
flöt skilsmessans bittra perlor. Likså
det friska vattnet i Sotaskärs källa
ses opp utur salta hafsböljor qvälla 1
Lik utplundrad älthög, stod Sigtuna borg.
Än AsiaFrigga förtärdes af sorg.
Hon tänkte: »Hvad hjelper mot hånet att strida?
»Den värnlösas vapen är tiga och lida.
»Mitt högmod är straffadt, och ingen mig tror,
»jag hatas som maka, jag afskys som mor!»
Än dystrare var likväl AsiaOden:
»Jag fridsed har svurit. Ej qvinna, ej man
»af Nordbor och Asar jag dräpa kan.
10) Vid Tallgarns fjärd uppstår en frisk källa utur hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
