Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Så Sigurlam utbrast. — »Det är mina män,
»som hemma jag lemnat, att borgen försvara:
»de hafva då vikit för Jotarnes skara;
»men Sigurlam har icke vikit än.»
Han sluter sin bäfvande Hejdi i famnen.
En viking med fart utåt böljorna styr,
att föra den nödställda seglarn i hamnen;
från Hejdi, till striden, så Sigurlam flyr,
af svennerna åtföljd. Men djupt i sitt hjerta,
hon suckar: »Hur tiden mitt väsen förbytt!
»Ett svärd var mig lätt; nu min styrka har flytt!
»Och kärlekens sällhet nu skapar min smärta!»
1 rustning står trofasta Skade. Hon ger
en handtryck åt Hejdi, och syns icke mer.
Vid elfven ren kindfagre Sigurlam stannat;
hans sårade svenner försvara dess strand.
De lyfta mot Drotten sin blodiga hand:
»Se, hatfulle Thjasse oss öfverrnannat,
»dagar och nätter, han hit oss förföljt.
»Hvart flyende steg med vårt blod vi sköljt.» .
Så ropte de, både med fröjd och med oro.
De segrande sjelfve besegrade voro
af sår och af trötthet, och nära de flytt,
då Sigurlam började striden, på nytt.
Som jagande skäl, öfver elfven han rusar;
hans svenner ej mer kunna följa hans spår.
Kring hals och i öron nu flodvågen brusar.
Men hunnen till stranden, han omringad står
af Jotar. Han hugger, så blodströmmen frusar.
Mång hullsår han fått; men hans kraft är ej spild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
