Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
af dotterlig farhåga slog hennes barm.
Strax börjades aftåget. Buller och larm
der gjordes. Man kom till en dal, och för alla
den syntes som lundén vid glada Valhalla.
På afstånd man såg blott, likt nysshornad ren,
en regnback sig skynda, från sten ned på sten,
till elfven, den stillare, åldrige brodern.
I lundarna syntes små foglar på gren
af Vättarna vyssjas, som småbarn af modern.
Med skiftande drägt, mången fogel der kom
i luftsaln, med Vindalf han dansade om.
På fältet mång djur af fiendteligt slägte,
ej långt från hvarandra, sig fredligen sträckte,
bland gräs och små blommor, som fromt tycktes lyss
om bi eller fjäril gaf granne en kyss.
Men liksom en kung, mellan blomstren och gräsen,
högtidligt der gick en vidtfamnande flod;
tryggt lekte gullfenade fiskar vid näsen.
Och se, midt i djupet en klippa stod,
på den satt en man. Af hans blick och hans väsen,
det syntes att mer än en menska han var.
Hans sjudubbla klädnad af regnbågen hade
sin färg, och som vågor dess fållar sig lade.
Af fjädrar ett bälte kring lifvet han bar,
mer lätt än en sky, som mot stjernborgen far.
Hans öga var blått som den lugnaste bölja,
der Ljusalfer små sina gullvingar skölja.
Hans lockiga hår var som näckblomman hvitt,
hans skägg uti silfrade bugter sig spridt
kring bröstet, som svallskum plär åbrädden hölja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
