Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Slutanmärkning.
Finska folkstammens ålder och härkomst lär för alltid blifva en gåta; men
dess myter och runor äro på Nordens historiska horisont en meteor, som
skimrar betydelsefullt mot Asialärans hi ml abl oss. Finska runorna äro så väsentligen
skilda från de sånger vi tillegna Asiafolket, att ingen kan anse dem hafva
tillhört Odinsläran. Att dömma af de lokalisationer, personifieringar m. nu, som
i Finska mytläran finnas, skulle man tro, att hon är äldre nordbo än Asialäran;
men då hon i det hela röjer en besvärjningsanda och en gigantisk bildning, som
på intet vis närmar sig till Asialärans sätt och syftning, der allt röjer begreppet
om ett urväsen, om det godas strid med det onda, om själens odödlighet, sjelfva
gudarnes undergång och ett lif efter detta; så tyckes denna senare vara mera
beslägtad med östern8 läror.
Finnarnes fordna heliga bruk och sjelfva gramatikaliska uppställningen af
deras språk tyckes väl äfven angifva en slägtskap med östern, men i deras
mytlära röjes något aldeles eget. Hufvuddragen deri äro så nordiska, att man
svårligen kan neka hennes ursprung från norden, och de mytiska sägner, som af Saxo
anföras och alsicke hafva Isländsk stamrot, likna Finnarnes andelära. Olika i
ålder och stambygd, äro de båda likväl barn af den urgamla modren i Öster. I
henne finnes väl ett godt öfverväsen Jumala och ett ondt Piru (Perkele), men
dessa väsenden äro nästan overksamma, eller åtminstone synas de så uti de
fragmentariska uppsatser, som vår samtid hittills erhållit; och den dualism, som
borde framstå uti Finska myterna på grund af deras slägtskap med Österns
läror, kan svårligen igenfinnas. Intetdera är det andras fiende; och deras goda
gudar strida stundom med hvarandra, likasom Grekens gudamakter. Hennes
Väinämöinen är visserligen en mild, härlig gudastod, och hennes jättar målas
som onda och förfärliga; men hvarje figur står isolerad som ett porträt, ryckt
från väggen af den höga familjsalen. Hon saknar icke titaniska urformer; tvärtom
öfverflödar hon deraf, men i de mildare natursymboler röjer hon numera icke
någon högre gndanatur, emedan de sig emellan icke hafva något närmare samband,
framkalladt af en grnndidé, som måhända fordom genomgått hela gudaserien.
Hon är yppig och djup i sina kosmogoniska sägner, såsom den om verldsägget,
om jernets och eldens födelse m. fi., och bcsvärjelseformlerna äro en dystert skön
folkpoesi, hvilken sluter sig, fastän ensidigt, till dualismens princip; men tiden
och katolska inblandningar hafva gjort så stora söndringar i detta afseende, att
man numera förgäfves söker återbringa denna mytlära till erforderlig enhet. Bet
ser ut som dess 2:ne öfverväsen Jumala och Perkele vore skapelser af en yngre
tid än mytläran sjelf, ty den andel de taga i henne är så ringa, att man
knappast minnes deras tillvaro, då man läser de öfriga företeelserna i denna lära.
Likasom denna mytlära synes tydligen uppblandad med katolska legender, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
