Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734
TJUGUFEMTE SÅNGEN.
I Q venland steg Sigurlams välde. Men sjelf
gick AsiaÖfverdrott utan allt välde.
Af isbojan fänglas en sorlande elf,
för hvilken en gräns ingen dödelig ställde.
Gick AsiaÖfverdrott tyst och allen;
hans sinne var dystert, hans fot var sen.
När så, några dagar, han vandrat hade,
han tyckte sig blifva mer lätt, och han sade:
»O frihet! Jag röner din salighet nu;
»men blott som ditt styfbarn mig lottade du.
»Ja, fri är den ringe; men slaf är den höge,
»och fri är den glade; men slaf är den tröge.»
Till blomstrande Selund, allen med sitt qval
han lände: »Min Skjold! Till din hög skall jag ila.
»Der ofvan är ödsligt: men under är hvila.
»Hvi skulle jag söka din konungasal,
oder Lejf och Gram dig förglömt allaredan!
»Ha! Kärleken oftast på jordringen lög.»
Tre dygn på en grafhög han dvaldes, och sedan
besökte han AsiaBalders hög.
Han talte till hamnen af älskade sonen:
»Du ohämnad ligger, lik strålande månen,
»som gömmes, i hast, af den nattliga sky,
»och glömmes, när morgonen åter ses gry!»
Så qved han. På älskade sonen han tänkte,
då Hermod den snare, i gullsky, sig sänkte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
