Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
754
»Och kinderna... O! Hvilken skald har förstått
»att teckna en ros, som ur knoppen nyss gått?»
På Rinda han tänkte, om Rinda han drömde.
Sin makas trolöshet snart han förglömde.
Lik fullöfvad ek, i sitt väsen han var.
Sin kärlek, sitt namn han för verlden ej röjae:
»Blott ringa mig synes hvad utfört jag har,
»att vinna skön Rinda, fast ren hennes far
»förtroligt mig hyllar.» — Dock länge ej dröjde
den stunden, då faran i arm honom höll.
Ty hatfulle Thjasse, som svurit att straffa
hvar Aser, sen Hårdverk i lågorna föll,
och störta enhvar, som än hade att skaffa
med Asar; han hade församlat en mängd
af Jotar. Som flod, mellan klipporna trängd,
går fram; så bli lönnvägar listigen tagna.
Han sände ej härbud; han hemligt sig smög,
som varglon, om natten, kring dal och kring hög.
Kung Radbarts kämpar, af friden bedragna,
på jagt eller fiske nu vankade om.
Och redan i nejderna lågo de slagna,
då Thjasse till kungsborgen segersäll kom.
Ren Jotarne konungasalen omringa.
Den vänsälle Radbart låg sjuk. Han ändå
drog svärdet, att nesligt sig frid ej betinga.
Men fram gick den främling och talade så:
»Ej konungen skall utur nattstugan gå.
»Allen jag väl är; jag allen skall dem kufva.
»Ej skola de drakar ditt gull få rufva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
