Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
757
»Fast Öfvergudinnorna slutade striden
»mot Norden, fast jag icke mera blir hörd
»af Frigga; är likväl min kraft ej förliden.
»Min vink skall förjaga den jordiska friden.
»Med den skall ock Åsarnes sällhet bli störd.»
Så Undergudinnan, inom sig, nu tänkte;
på midnattens sky hon mot jorden sig sänkte.
Af Rindas hänfarna syster en hamn
hon tagit. Hon hviskar den sofvandes namn:
»O, syster! Jag stigit ur islagda jorden,
»att rädda din ära. En orm i din stig
»der går; kring din barm vill han uppslingra sig!»
Strax hamnen försvann, vid de varnande orden.
Men Rinda den sköna for opp ur sin bädd,
som hafsliljan blek, och som skogsdufvan rädd.
Och se, nu den okände segraren träder
i jungfruburen. En sång han der qväder
om kärlek och tro, om en kyss han ber;
Men vredg^e Rinda ett svar honom ger,
som älskaren gäckar, och hjelten förhånar.
Från henne han flyr; fast till henne han trånar.
Till vänsälle Radbart å nyo han går,
som konstnär förklädd. Allas bifall han får.
Hans smide beundras. Den konstnär omsider
mång smycke af ädlaste gullet nu smider
åt Rinda den sköna. Som sångare öm,
han talte om kärlek. — Men nyss, i en dröm,
åtvarnad af Fulla, hon slängde de smycken
på golfvet, och trampade dem .uti stycken.
Förtörnad den onämde konstnären var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
