Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
och vänsälle Radbarts borg mera trång.
Beständigt han tyckte det sjöng i hans öra,
som skulle han Fylgjans hämdqväde höra.
Då qvad han till Radbart: »I ätthögen lugnt
»sig Fjorguen ren hvilar; dock andas jag tungt
»för Rindas hårdhet Förmildradt nu vare
»mot mig hennes hjerta, och kärligt hon fare
»med mig, som min maka, till Sigtunas stad!»
Den fader han bödf och den make han bad
förgäfves; ty hård var förnärmade Rinda:
»Vill fader å nyo sig låta förblinda
»af östmänners trollord, han göre det fritt!
»Men jag är nu mor, och mitt hjerta är mitt.»
Med straffande ögon på maken hon såg,
som kärligt för henne på knä ännu låg.
Sen talade ban: »Min son till min like
»jag ämnar att bilda. Han följe mig dock;
»fast moder är ogen.» Sitt ögonlock
hon nedslog och sade: »Min Böe får rike
»som arf af min fader. Om ej, blir hans lott,
»att vara min härman, när spiran jag fätt
»Nog! Min skall han vara, och jag honom vårda.»
Bort gingo nu make och far från den hårda.
Men hård hon ej var. Hennes innersta stred
med ära och kärlek. Sju vintrar, bon led
förakt af sig sjelf och förakt utaf verlden.
Vid stupande stranden hon gått, mången stund,
och kallat på Ran. Och den sista färden
hon ämnade ställa mot vågornas grund,
och svalka sitt hjerta i kyliga floden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
