Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886
»mot Gunde den falske, med hämnarens spjut
»Nu vill jag ock hämnas. A svallande boija
»till Noreg jag ilar. Hvad Rinda mig böd
»jag utför. Hon talade före sin död:
’Vänd hem till din fader. Säg: Rinda förlåtit.
’Ja, säg att hon älskat, och tyst har hon gråtit.
’Gå! Hämna den ljuslette Beldegg! Der stod
en blodig runa på dig; ty jag burit
’dig fram, sen din far hade fridseden svurit.
’Gå! Sistfödd må hämnas de förstföddes blod!»
Den öfverdrott stod der, så blek utaf smärta.
Då bröto de orden ur suckande hjerta:
»Har Rinda den sköna hos Freja fått tröst?
»Det finnes då mer ej ett hjerta på jorden,
»som klappar för mig? Men de ljufliga orden:
»hon älskade. —O! De på en gång mitt bröst
»förkrossa och lyfta! Och Rinda förlåtit,
»och Rinda den sköna mig tyst har begråtit!
»Son! Detta en hviskning från Vidblain var.
»En stjerna, som himmelska strålar gjuter
»pA enslingens stig, sedan länge han har
»gitt vibe.» — Ånyo i famnen han sluter
ung Böe, som står vid hans sida så skön.
Vid löffalien ek skiner rågbrodden grön
om vintren. Den åldriges hjerta sig rörde
med ungdomlig kraft, då han undfått den tröst
alt Rinda förlåtit hans brott, och han hörde
ej vidare Fylgjans bestraffande röst.
Men stark var den längtan, ung Böe nu hade
att strax emot snillrike Hother få gå;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
