Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Slutanmärkning.
Yngl: 8. är den enda nrknnd, som talar om AsiaOdens sista handlingar; men
hvarken den eller någon annan sägn ytrar att han åt sig invigt de svärdfallne
hjeltar. Hvarföre skulle han då sjelf hafva ofrat sig åt Odén? — Ett offer, vare
hurudant som hälst, betecknar likväl ett tillegnande åt något högre väsende än
offret sjelft. Den förblandning, som myt och saga undergått, gjorde att de hjeltar
som under eller utom striden offrade sitt lif åt Odén, historiskt förkroppsligade
detta mytiska begrepp. Men dessa anmärkningar leda oss ännu vidare.
Många, ja nästan alla häfdforskare hafva med stränghet ordat om
nordbornas menniskooffer, hvilka man i allmänhet ansett såsom högsta beviset på
asialärans grymhet och dess anhängares vilda och djuriska lynne. En kort
undersökning i detta ämne torde vara behöflig och kanske något mildra denna stränga
dom.
Redan i slutanm. till 1:a 8. hafva vi yttrat, att asialäran var en hemlig
föreningslänk emellan forntid och kristendomen, och att våra hedniska förfäder
derföre icke anstälde några förföljelser mot de kristna predikanterne, förrän dessa
genom list och våld sökte bringa norden under S:t Peters stol. Nordens
statsförfattning, säger man, vållade detta. Visserligen; men denna statsförfattning,
hade först utgått från den presterliga kasten, och är således ett uttryck af
asia-lärau8 ursprungliga mildhet. Om än, såsom man ifrar, denna lära vore född i
Asien, har den likväl icke österns trållynne, icke heller dess okynne. Den gjorde
väl manliga fångar till trälar; men den svaga qvinnan var fri. Hon hade magt
öfver sitt hjertas val. De så kallade trälar voro mera arbetare än slafvar, och
de kunde knappt förytras, likt en annan vara, hvilket vår kristliga samtid ännu gör.
Nordbons åtrå att falla i strid, hans Gejrsodd, ättestupor, trotsighet att som
öfvervunnen eller sårad kasta sig på svärd eller bestiga ett brinnande skepp m. mv
allt sådant var, utom sin religösa grund, och betraktadt blott såsom ett nödvärn
mot det lidande, hvarmed ålderdomen hotar i ett kallt och ohyfsadt land, ändå
en sjelfuppofring, om än icke så ädel som de kristnas martyrdöd, likväl ädlare
än dessas många vansinniga penitenser, och man torde kunna fullt påstå att det
icke var blodbegär, som förmådde AsiaOden att låta stinga sig med spjut; han
ansåg väl denna handling som en besegling af hans lära, och ett bevis af hans
förakt för jordlifvet. Man kalle detta än ett rått svärmeri; det var likväl ingen
kannibalisk gerning.
Nordbons blodshämd hade icke heller ett inre omenskligt syfte, fast den
stundom leddes af grymhet; ty blodshämden var icke hämd utan pligt, och den
utförde blott hvad lagens svärd nu gör bland kristne. Enviget gick äfven
genom hela den katolska riddaretiden, och det är ännu icke utrotadt i ett enda
kristet land; ty det är den naturliga lagen, om man så får säga, hvilken altid
Ung. I. 57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
