Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
TRETTIONDE SÅNGEN.
Snart Nordsonen tystnar. Men heliga vare
de ljud, han på tynande harpan vill slå,
och lätt, som en Ljusalf, kring Norden de fare,
att alla den Allstarke dyrka må;
och älska de hänfarna fäder ändå!
Till verldslifvets urbild, till trädet det stora,
hvars tredubbla rot genom verldarna går,
hvars grenar i stjernornas rymd sig förlora,
hvars stam redan stått, många tusende år,
och ännu till verldslifvets dödstimma står.
Till urgamla Yggdrasil gingo de trenne,
allbjudande Nornorna långsamt fram;
knappt mindes de vattna den mossiga stam.
Stod Urd nu så tyst, och med lutande änne;
men förde sin runstaf mot höjden ibland.
Helt systerligt tryckte hon Verdandis hand,
som fäste pfi himmelen orörligt öga.
Med arm i arm, vid henne stod Skuld,
i forskande ställning. Dess blick var så huld,
hon pekade lugnt emot blåhvalfvet höga.
Så stodo de mägtiga, hvilka se,
allt det, som har skett, som sker, och skall ske.
Men nu de tego. Ej rådslag de höllo.
Omsider de neder på anletet föllo;
så himmelens stjernor i verldshafvet gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
