Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Nornorna länge och tysta lågo;
ty heliga syner de heliga sågo.
Och Alferna alla, med gullvingar små,
kring Yggdrasil stodo, så tyst vid hvarannan.
Som sjunkande Måne ser nedåt, likså
de andaktsfullt sänkte den strålande pannan.
Hvar Fylgja, i väntan på Nornornas dom,
likt bedjande småbarn, stod der så from.
Högtidlig var tystnaden, länge den räckte.
Då for der ett sken genom lufthvalfvet fram,
förgyllande Yggdrasils krona och stam.
Ja, himmel och jord det med gulldam betäckte,
som hade väl tusende solar och fler,
på en gång, från verldsrymden störtat ner.
Strax Alferna strålande gullvingen hängde
för ögat; ty genom den klappande barre
det skenet sig, liksom en åskstråle, trängde,
dock var den, som vårsolens, ljuflig och varm.
Knappt mägtade Nornorna skenet fördraga,
fastän de sig ned på sitt anlete lagt.
Likt menniskors barn de nu kände sig svaga,
fast högt öfver Valhall de sträckte sin magt.
Och Nidhögger, mörkrets förfärliga förste,
af verldslifvets fiender evigt den störste,
så kraftlös på halffrätna roten nu satt,
lik vålnaden, under en halfljus natt.
Ja, helig var tystnaden öfver all verlden,
som lugnet i Allfaders eviga hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
