Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
948
Men ropar man: »Jag år ett förnuftsväsen ock jag vill sjelf vara den gud,
eüer naturkraft, som skall handla genom mig.» Men det är icke ett vill utan
ett skall, som bestämmer den gud eller ande, ban skall spela. Hvarföre blir den
ene stor målare eller bildhuggare, den andre stor tonkonstnär eller filosof; den
ene feg eller hjelte, dum eller qvick? Och hvarföre, då de alla äro fria, kan dock
ingen efter behag utbyta anlag med den andra t Hvad är denna individualitet
annat än en nödvändighetslag eller som man vanligast uttrycker sig: ett öde?
Utan minsta begär att påtrnga andra mina åsigter, och ännn mindre något
syfte att synas lärd, vill jag, blott af förkärlek till hufvudämnet, kortligen
utveckla mina tankar derom. Fornverlden, seende huru allt det jordiska berodde af
de högre sferernas inverkan, fann deraf, att allt måtte utgöra ett enda Helt.
Begreppet om universum uppstod nu, och detta begrepp var religionens första rena
anklang i menniskosinnet. Nu var för tänkaren intet annat än uuiversum
gällande, oeh individet blef blott ett nödvändigt betingande för detta universum,
d. v. s. nödvändiga delar för att integrera det hela. Men då individet sålunda
framstod för tänkarens åskådning, framstod äfven dettas inre förhållande till de
öfriga delarne, d. v. s. till andra individer. Deraf uppstod begreppet om pligter.
Vore alla dessa delar likartade, skulle deras tillvaro upphöra; ty lifvet (det Hela)
nttalar sig genom evig vexling i former. Liksom en planet står till den andra,
år den enskilta menniskan att anse, oaktadt yttre förhållanden, likt en
konstgjord hafstång, motverka hennes syften och anlag. Hvarje menniskosamhälle är
således en individ i kollektift hänseende, och den måste, för att vara en sådan,
skiljas i tid och rum från alla andra individer i samma mening, annars skulle,
all industri, bildning, handel och vandel försvinna, och menskligheten sitta
inhyses på den punkt, der slumpen kastat hvarje individ. Men då denna förening
mellan individer, i allmännaste och vidsträcktaste mening tagen, finnes, måste
all syftning till mensklig edling riglas åt det högsta, neml. gudomlighetens idé,
uttryckt i universum, (inkarnerad i tid och rum), och då gudomligheten är det
högsta, fullkomligaste, alltid bestående, fick menniskan dymedelst äfven ett syfte
utom tiden och rnmmet, d. v. s. odödlighetens höga mål, likasom hon i tiden
för sin jordiska tillvaro fick gudomlighetens bild. Individets försvinnande eller
död var likaså nödvändigt, som gudomlighetens alltidfortfarande. Här se vi
Guds allmagt, Hans allestädesnärvaro, Hans rättfärdighet.
Lifvet i sitt totalbegrepp utgör alltet, och framträder i hvarje punkt deraf.
Dessa punkter utgöra i menniskonaturen det enskildta, med alla dess betingelser
af passioner, lidanden, förmågor m. m. I det förra framstå alla krafter kollektift
oeh menskliga personligheten tillbakaträder såsom icke mera fri d. v. s. ett högre
inflytande har bestämt dess verkningskrets, hvilken dymedelst måste slingra sig in i
detta högres egen krets. Men hvar finnes oändlighetens gräns P Ar menniskan sjelf
oändlighetens urbild, då måste hon äfven spegla sig i alla dess brytningar. Sålunda blir
gudalifvet (naturmyten) en tafla, som inföiiifvar menniskoväsendet med det stora hela
(öde, nödvändighet); men menniskan, moraliskt skild derifrån, handlar fritt och
omsider faller fri. Om denna nödvändighetslag icke funnes, skulle menniskan sjelf styra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>