Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5M9
sina öden, således delen bestämma det hela d. v. s. universum bero af individet. Då nu
uttrycket af det ena individet alltid är i strid mot uttrycket af ett annat,
emedan begreppet af individ just är söndring af det hela, så skulle denna söndring,
inverkande på universum, upphäfva detta såsom allhet; och när detta upphäfdes,
försvunne äfven delarna, som utgöra det, och universum skulle dymedelst endast
vara ett kaos, en massa utan ordning. Menniskans beroende af nödvändighetens
lag (ödet) är således ett lika nödvändigt vilkor för hennes egen tillvaro, som
menniskans tillvaro är nödvändig för alltets fortblifvande.
Det är icke predestinationen d. v. s. det blinda ödet, som leder; ty då
blefve allt utan ledning, således utan lif; men lifvet är gudomlighetens
inkarnation: och denna inkarnerade gudomlighet är medlaren emellan det ändliga och
det oändliga, emellan nödvändigheten och friheten; och då Lifvet uttrycker
gudomlighetens ingripande i allt, så måste allt, hvad som sker, vara nödvändighet
icke slump. Man invänder: Dygd yttrar sig endast genom frihet i handling;
glädje är dygdens lön och båda förtyna, om nödvändighetslagen skall gälla.
Tvärtom! Frihet i sin högsta betydelse är just den fullkomligaste harmoni
mellan alltet och indi videt och denna harmoni afspeglas i den rena barnglädjen,
oskuldens paradis. Dygd är efter denna grund frihet; ty indi videt fordrar icke
allt af alltet, utan blott sin rätt såsom en del af det hela. Frihet är således
resignation på andra individers likartade och begränsade frihet. Ar
universum gudomligheten i materielt-andelig uppenbarelse, då måste hvarje individ*
som i sig afspeglar detta universum, i sig bära gudomlighetens bild i andelig
mening; och som gudomligheten är det enda uttrycket af godhet, frid, glädje,
skönhet och frihet, så kan individen endast vara god, fridsam, säll, skön och fri,
såvida hans handlingar ingripa i gudomlighetens (alltets) höga syften. Här är
sferernas musik (samklang), som Plato benämde den, fast annorlunda tecknad
af min penua. Men både frihet och glädje upphäfvas i samma mån, som
individet vill isolera sig; det blir då ifrån sin högsta ståndpunkt en nedstörtad
ängel, och dess fall blir allt djupare, ju mera detta isolerade tillstånd fortsättes.
Att här icke är fråga om en eremits eller hypokondrists fjärmande från
samhällslifvet, måtte väl inses. Af det anförda kunna vi finna huru vår heliga skrift
i sig innefattar alla de källor till kunskapen om det gudomliga, som måtte hafva
ledt de äldste hedniska tänkare, hvarföre i denna heliga urkund äfven yttras att
»hedningarne som icke hafva lag, göra dock af naturen hvad lagen tillhörer.»
När menniskan å ena sidan känner sitt beroende af alltet, och underkastar sig
dess lagar, men å andra sidan förnimmer sitt eget individ, såsom abstraherad*
derifrån, då uppstår andens och materiens vexelstrid inom henne: arfsynden.
Men jag har redan öfverskridit den gräns, jag ämnat gifva dessa
anmärkningar. Tysklands sjelftänkare hafva framställt sina verldsåsigter på ett helt
annat och mera djnpsinnigt sätt, än jag förmår eller önskat. Återvändom nu
till hufvudpunkten för dessa betraktelser, jag menar gudavehikeln i ett epos.
Redan är nämdt, att fornverldens vise sågo himlakropparnes inflytande på
vår jord, och framställde dem ^åsom beroende af den stora verldsanden. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
