Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
De ville fly, då de mig röjde;
men hastigt utur skogen hördes
två björnar vråla; — Jag var redo,
den sköna sprang i mina armar,
och starkt emot mig slog dess hjerta,
som klappade af qvinlig fruktan.
Min lans mot ena björnen riktas;
han föll och straxt den andre flydde,
och tärnan flög nu bort som vinden.
Dock förrn hon tempelporten nådde
tvang jag en kyss af hennes läppar,
och löftet att ej nånsin glömma
den lycklige, som henne räddat,
och hon försvann — att här mig finna!
Agne.
J Nornor! hvilka mörka vägar
skall Yngves ätt då genomvandra,
blott för att uti förväg hinna
till lyckans branta ättestupa!*)
Alarik.
Djup är min oro, och din smärta;
men hör ännu en ryslig saga,
och du skall tro att Agne bleknar. —
Då hit jag kom till Stocksunds stränder
och ensam stod vid breda stammen
utaf mitt långskepp, för att blicka
mot faderlandets höga klippor,
och mina kämpar muntra lågo
och glammade vid lyfta åror,
då såg jag hur sig böljan hvirflar,
liksom när ebben henne drifver,
och upp ur djupet steg en hafsman.
Hans skägg, likt neckens, dröp af hafsskum,
och luden, mörkbrun var hans panna.
Han såg på mig med stora ögon,
*) Brådjup, hvarifrån de gamle nedstörtade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
