Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Angantyr.
»Jag känner den rnnan; vill derföre pröfva
om icke min arm kan dess trolldom döfva.»
Bjartmar.
»Ditt syfte jag icke förtänka vill.»
Hrane.
»Jarl! bjud din dotter dricka oss till;
ty mjöd och mör alltid bäst oss söfva.»
Snart väna Svafa i salen steg;
hon såg på Hjalmar och rodnande teg.
Hon sporde så tyst om skön Ingeborg;
hon såg i hans ögon båd glädje och sorg.
Som vårens måne så blek hon var,
då guldhornet fulla kring laget hon bar.
Till henne sig Angantyr vänder alltjemt
med berserkars grofva låter och skämt
Hon tiger, och ögat på Hjalmar hon kastar;
så stundom ett glimt ifrån stjernan far,
då molnet förin henne hastar.
Nu gillet ses vexa, nu bullret hörs stiga;
men Hjalmar och Odd endast lyss och tiga.
De berserkar tala nu skrytsamt och gällt,
om mör, som de röfvat, om män, som de fällt.
Nu flitigt och listigt för guldhornet sörjes,
och mycket om Tirfing der talas och spörjes.
»När, hvar, och af hvem fördes dödssvärdet sist ?» —
»Har ingen det dödssvärdet ärft eller mist?»
De frågorna hugnade värden föga;
ty misstro sågs skela ur Angantyrs öga,
och rusiga voro de berserkar ren:
de stojade först och de hotade sen;
der regnade infall, än plumpa, än bittra.
Omsider, när ungarna började qvittra
i svalornas brudsäng, då samla sig hop
de spridda berserkar, med hånskratt och rop,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
